Jüri Linas Under Skorpionens Tecken är Sveriges viktigaste historiebok
White TV
Dec 2, 2013
Fjärde upplagan
I denna bok lämnas häpnadsväckande uppgifter om frimurarnas hemliga roll i den internationella politiken, om de blodiga omvälvningarna i Frankrike år 1789 och i Ryssland år 1917. Som höga frimurare lydde Lenin och Trotskij frimurarnas internationella råd. Författaren följer den kommunistiska tankens historia från 1700-talets illuminater fram till Moses Hess och hans lärjungar Karl Marx och Friedrich Engels. Framställningen koncentreras på de s k ryska revolutionerna i mars och november 1917. Även Sverige utnyttjades som operationscentral för bolsjevikerna. Boken visar hur händelserna i Ryssland åren 1917–1991 fortfarande påverkar världens öden.
Författaren söker finna svar på flera väsentliga frågor: Hur uppstod och utvecklades den kommunistiska idén? Varför finansierades de “ryska revolutionerna” år 1917 av mäktiga internationella finanskretsar? Vilket var syftet med den samhällsförstörelse som följde, och på vilket sätt gynnade den de bakomliggande krafterna?
Efter sovjetmaktens fall den 24 augusti 1991 har de ryska arkiven börjat avslöja sina hemligheter för häpna historiker. Omskakande uppgifter strömmar hela tiden fram, men endast en rännil har nått oss i Västeuropa. Framför allt saknas helhetsbilden. Det är den som Jüri Lina söker ge i denna bok, som till stor del bygger på frisläppt ryskt material.
“Under Skorpionens tecken” torde ändra läsarens uppfattning om vår tids historia. Läsaren torde komma till insikt om en annan verklighet, varifrån man fortfarande styr oss med osynliga trådar.
Beställ boken genom att betala in 295 kronor på Nordea konto
3010 0024211 Jüri Lina. Uppge Ditt namn.
Mejla Din adress.
En bok man inte kan vara utan när man vill förstå den värld vi lever i.
Om många tyckte att förra utgåvan var tuff nog, så bleknar den vid en jämförelse.
Tre upplagor på svenska är slutsålda. Den fjärde upplagan har just utkommit. Även två upplagor på engelska är slutsålda. Liksom tre upplagor på estniska och en upplaga på lettiska. Boken har utkommit på franska, spanska, ryska, estniska (fjärde upplagan), japanska och lettiska (andra upplagan). Snart utkommer den även på finska och holländska.
Inbunden, 560 sidor.
jyrilina@yahoo.com
| 1 |
Inledning
|
| 2 |
Illuminaterna – lömskhetens triumf
|
| 3 |
Karl Marx – ondskans helgon
|
| 4 |
Den okände Vladimir Uljanov
|
| 5 |
Lev Trotskij – cyniker ochsadist
|
| 6 |
Hur kommunisterna kom till makten
|
| 7 |
Genom mordlabyrinten |
| 8 |
Kremls blodtörstiga varg – Lazar Kaganovitj
|
| 9 |
Förenta Staternas bistånd till Sovjetunionen
|
| 10 |
Kommunisternas maktövertagande i Estland |
Några sammanfattande slutsatser
|
|
| Personförteckning |
UTDRAG UR JÜRI LINAS HISTORISKA BOK
“UNDER SKORPIONENS TECKEN:
Sovjetmaktens uppkomst och fall”
Bolsjevikernas maktövertagande
Den 6 oktober (23 september) valdes Trotskij till ordförande för Petrograds arbetar- och soldatsovjet, trots att han varken var arbetare eller soldat. För frimurarna är allt möjligt.
Samtidigt krävde Förenta staterna av Kerenskij allt större insatser i kriget. Den provisoriska regeringen gjorde det dock motvilligt. Krigsministern general Alexander Verchovskij avgick i protest. Det är intressant notera, att amerikanernas krav genast upphörde, då bolsjevikerna hade tagit över.
Här måste betonas, att enligt Antony Sutton olika dokument i amerikanska UD:s arkiv visar att den amerikanske ambassadören David Francis i Petrograd var välinformerad om bolsjevikernas planer. I Vita huset visste man minst sex veckor i förväg, när bolsjevikerna skulle överta makten. Detta datum hade fastställts till den 26 oktober (8 november), vilket råkade sammanfalla med Trotskijs födelsedag. I Förenta staterna kände man alltså till dessa planer redan omkring den 13 (26) september 1917.
President Wilson visste i förväg att bolsjevikernas maktövertagande skulle förlänga första världskriget. Han gjorde ingenting för att stoppa dessa planer. Tvärtom gjorde han allt för att gynna dem. USA var ju den enda makt som kammade hem en enorm vinst på kriget. Alla andra stater förlorade stora penningsummor och blev skyldiga Förenta staterna 14 miljarder dollar. Man har räknat ut att de internationella finanskretsarna tjänade 208 miljarder dollar på första världskriget.
Också den brittiska regeringen kände till bolsjevikernas planer, ty Storbritannien rekommenderade sina undersåtar att lämna Ryssland minst sex veckor före maktskiftet (Sutton, “Wall Street and the Bolshevik Revolution”, Morley 1981, s. 45). Alltså visste man både i Washington och London, vilka man hade att göra med.
Den 8 november närmade sig, och bolsjevikerna gjorde allt för att sprida apati bland arbetarna och soldaterna för att senare utnyttja detta. De försökte även locka folk med trollformeln “fred!” Det kändes inte längre så förrädiskt.
Bolsjevikpartiet var då inte särskilt stort. Dessutom bestod det framför allt av en kärna, de särskilt aktiva fyra tusen medlemmarna, som agerade. Samtidigt fortsatte Pravdas upplaga att minska. I oktober föll den raskt från 220 000 till 85 000.
Enligt Margarita Fofanova återvände Lenin till Petrograd den 5 oktober och inte den 20 oktober, som man officiellt har hävdat. Han bodde hos Fofanova fram till maktövertagandet. Myndigheterna visste väl, att Lenin var i Petrograd. En officiell person fick detta bekräftat av Lenins syster Maria. Den provisoriska regeringen försökte inte på något sätt förfölja eller gripa Lenin.
Bolsjevikernas planer att överta makten var inte alls någon hemlighet för allmänheten, allra minst för den provisoriska regeringen. Ty Zinovjev och Kamenev skrev helt öppet därom den 31 oktober i tidningen Novaja Zjiznj. Också Lenin hade offentligt talat om det vid flera tillfällen. Historikern E. M. Halliday medgav i sitt verk “Ryssland i revolution” (Malmö 1968, s. 114), att myndigheterna kände till bolsjevikernas planer i detalj. Så varför gjorde de ingenting, om det inte var ett samspel?
För flera historiker var det gåtfulla inte det att bolsjevikerna offentligt hade diskuterat sitt maktövertagande i pressen, utan det faktum att den provisoriska regeringen inte vidtog några som helst åtgärder för att skydda sig själv, tvärtom. Kerenskij vägrade att kommendera specialtrupper till Petrograd, då man föreslog detta (Geller och Nekritj, “Utopin vid makten”, London 1986, s. 37).
Självfallet samlades inte de ledande bolsjevikerna den 5 november (23 oktober) i Nikolaj Suchanovs (Gimmel) lägenhet för att fatta sitt beslut om att organisera en väpnad stormning av Vinterpalatset. Vissa bolsjevikledare skulle ha sagt, att en väpnad aktion var helt onödig, ty på den andra sovjetkongressen den 7 november (25 oktober) skulle de få makten ändå.
Detta verkar vara en efterkonstruktion, eftersom Trotskij redan den 25 (12) oktober hade bildat en militärrevolutionär kommitté. Till detta organ överlämnades makten i all tysthet redan den 3 november (21 oktober enligt gamla stilen). (Geller och Nekritj, “Utopin vid makten”, London 1986, s. 38)
Alla redan nu kända fakta pekar på en i förväg genomtänkt komplott och inte på någon spontan aktion.
Lenin var inte synlig i Smolnyj mellan den 2 och 7 november. Han behövdes inte. Det var Trotskij som organiserade allting. Lenin försvann sent på kvällarna från Margarita Fofanovas bostad. Det var endast Stalin som visste något om Lenins gåtfulla försvinnanden. Kvällen den 6 november (24 oktober) fanns Lenin inte heller hos Fofanova. Men han var inte i sovjetbyggnaden i Smolnyjslottet heller. Detta bekräftades i boken “Om Nadezjda Krupskaja”, som publicerades i Moskva 1988. Krupskaja hade kommit från Smolnyj till Fofanovas lägenhet för att leta efter Lenin. Han var inte där. Även historikerna Geller och Nekritj drar samma slutsats: Lenin fanns inte ens sent på kvällen den 6 november i Smolnyj.
Enligt andra källor dök han upp först på kvällen den 7 november. Han hade tagit spårvagnen till Smolnyj. Då sade han till Trotskij på tyska: “Es schwindelt!” Han hade blivit herre på täppan! Och genast började Lenin hota med avrättningar, om man inte lydde honom helt. Det var fortfarande Trotskij, som ledde spektaklet.
Sovjetkongressen i Smolnyjs flickskola leddes av Fjodor Dan (Gurvitj, 1871-1947), en av mensjevikernas ledare. Redan klockan 10:40 på morgonen den 7 november (25 oktober) hade konspiratörerna kungjort, att den provisoriska regeringen hade störtats och att sovjeterna tagit över makten. Sovjetkongressen accepterade, att det skulle bildas en ny regering – folkkommissariernas råd (Sov-narkom). Förslaget fick 390 röster av 650. Regeringen skulle sammansättas endast av bolsjeviker med Lenin i spetsen. Mensjevikernas ledare Martov lämnade tillsammans med sina partikamrater kongressen.
Det var egentligen den militärrevolutionära kommittén, som hade gripit makten. Som förebild utnyttjade bolsjevikerna de revolutionskommittéer som jakobinerna bildade under den så kallade franska revolutionen. Kommittén i Petrograd bestod av 18 kommissarier och flera dussin ledamöter.
Lenin och hans regering fick tillfälligt makten. Därför kallade han också sin regering för provisorisk, tills man vid valet den 17 november skulle utse den konstituerande församlingen.
Därefter hände det något obegripligt – egentligen inträffade det senare på eftermiddagen den 7 november inte någonting. Historikerna kan inte förstå, varför man dröjde med att överta Vinterpalatset. Också sovjetkongressen gjorde ett uppehåll. Trotskij gick in i ett annat rum för att vila sig. Officiellt hävdades det, att också Lenin befann sig i byggnaden, och att han sov i ett annat rum denna eftermiddag.
Under denna period verkade Lenin endast vara Trotskijs knähund. Även på sovjetkongressen syntes endast Trotskij, som då och då kom ut och samtalade med någon delegat. Man såg inte till Lenin. Han endast skickade enstaka lappar till Vladimir Antonov-Ovsejenko, Nikolaj Podvojskij och några andra kongressdeltagare (Sergej Melgunov, “Hur bolsjevikerna grep makten”, Paris 1953).
Enligt myten hade det redan tidigt på morgonen den 7 november (25 oktober) samlats fem tusen matroser kring Vinterpalatset för att förbereda en stormning. I själva verket togs denna byggnad över med några hundra “revolutionärer”, däribland femtio rödgardister, som i lugn och ro bara marscherade in i Vinterpalatset. Rödgardisterna utgjordes av frivilliga paramilitära skyddsgrupper.
Vart tog alla dessa tiotusentals “revolutionära soldater” vägen, som man i historieböckerna så dramatiskt har berättat om? Det var ytterligare en myt. Ty Vinterpalatset stormades aldrig. Det behövdes inte. Men att vid en viss noga uträknad tidpunkt kunna överta maktens boning skulle för Trotskij och Lenin bli en viktig symbolisk handling med astrologisk betydelse.
Därför ville Trotskij ändå samla så många som möjligt. Från Baltiska varvet hämtades 235 arbetare. Från Putilovverken tog man med sig endast 80, trots att där officiellt hade registrerats 1500 rödgardister. Totalt arbetade där 26 000 arbetare. Alla viktigare objekt i staden togs över av ett par tusen “revolutionärer”…
De första rödgardisterna samlades först klockan 16:30 vid Vinterpalatset, enligt vad den ryske exilhistorikern Sergej Melgunov uppger. Rödgardisternas chef Vladimir Nevskij (som senare blev folkkommissarie för kommunikationsfrågor) fick order om att vänta. Vid 18-tiden beordrade rektorn för artilleristernas kadettskola i Michailovsk sina kadetter att lämna Vinterpalatset. Även kosackerna avlägsnade sig enligt Sergej Melgunovs bok “Hur bolsjevikerna kom till makten” (Paris 1953, s. 119). Till slut blev endast den kvinnliga bataljonens två kompanier och fyrtio krigsinvalider kvar. Detta kan man inte förklara på något annat sätt än att den provisoriska regeringen gjorde allt för att så fredligt som möjligt överlämna Vinterpalatset till bolsjevikerna. Samtidigt hade ju den provisoriska regeringen ingen som helst makt kvar. Därför var det hela endast ett stort spektakel.
Teatrarna gav sina föreställningar, restaurangerna var öppna. Ingen märkte att någonting egendomligt var i görningen. Inte heller broväktarna visste om det verkliga läget. För att trygga ohindrad transport mellan de olika stadsdelarna, lät Trotskij och Lenin för säkerhets skull muta samtliga broväktare.
Tiden bara gick och ingenting hände. Alla väntade. Enligt myten hade bolsjevikerna lämnat ett ultimatum till den provisoriska regeringen, som vägrade att besvara detta. Men hur kunde de lämna något ultimatum till en regering, som redan den 3 november frivilligt hade överlämnat makten till den militärrevolutionära kommittén? Trotskij hade dessutom den 7 november klockan 14:35 bekräftat, att den provisoriska regeringen inte längre existerade. Klockan 10 hade man på sovjeternas kongress proklamerat: “Den statliga makten ligger hos den militärrevolutionära kommittén!”
Varför detta spektakel var nödvändigt för Trotskij, kommer snart att stå klart. Trotskij ville att föreställningen skulle te sig mera dramatisk än den var. Därför lät han avfyra ett antal artillerigranater från Peter-Paulsfästningen, medan spårvagnarna fortsatte att rulla över Troitskijbron, detta enligt den brittiske ambassadören och frimuraren sir George Buchanan (som var inblandad i störtandet av tsaren). Det märkvärdiga var också, att dessa granater aldrig träffade Vinterpalatset. Den officiella förklaringen var att man siktade för dåligt. Men varför kunde man inte bland alla dessa “revolutionära” militärer hitta en enda som kunde sikta? Alltså: de som kunde sikta hade plötsligt förlorat sin förmåga. Alla dessa krevader krossade endast en fönsterruta. Varför avfyrades just 35 granater? Hade detta tal någon viss kabbalistisk betydelse?
Rödgardisterna väntade med att gå in i Vinterpalatset, trots att det inte fanns några vakter, som skyddade sidodörren, enligt Geller och Nekritj (“Utopin vid makten”, London 1986, s. 41). Petrograds garnison gjorde inte heller någonting för att ingripa. Den bara tittade på spektaklet.
Rödgardisterna promenerade omkring i staden och tvingade även en del matroser till Vinterpalatset, bland dem Indriķis Ruckulis, som då var en 27-årig lettisk officer från Kronstadt och befälhavare för en grupp matroser. Han hotades till livet, då han vägrade att följa med. Han uppgav senare, att det från pansarkryssaren Aurora inte avfyrades någon lös granat för att ge signal till stormningen (Expressen, 17 oktober 1984). Alltså var även detta en myt.
Någon stormning av Vinterpalatset ägde aldrig rum. Allting gick lugnt till. Inget blod spilldes. Rödgardisterna bara väntade, tills det blev dags att marschera in. De väntade till klockan halv två på natten, enligt vad Indriķis Ruckulis och flera andra källor uppger. Eldgivningen pågick för syns skull en kvart. Enligt en ung marxist, Uralov, som var på platsen, skadades ingen under detta “slag”, som var på platsen. Det fanns ju inte några, som man kunde skada. Bolsjevikernas eldgivning besvarades aldrig.
Historikerna Michail Geller och Alexander Nekritj har funnit vittnesmål, som bekräftar att rödgardisterna och matroserna genom sidodörrar obehindrat gick in i Vinterpalatset. Kvinno-bataljonens kvarvarande medlemmar gjorde alltså inte något motstånd utan “kapitulerade” omedelbart. När bolsjevikerna helt lugnt hade gått in genom obevakade ingångar, promenerade de omkring i hallar och korridorer, hälsade vänligt på “försvararna”, som inte bjöd något motstånd (E. M. Halliday, “Ryssland i revolution”, Malmö 1968, s. 120). Till och med Halliday bekräftar, att någon strid aldrig kom till stånd. Endast i Moskva försökte man bjuda motstånd, trots att alla kadetter hade lämnat Kreml redan vid sjutiden på kvällen. Man sköt mot Kreml fram till klockan tre på morgonen.
Vladimir Antonov-Ovsejenko (1883-1937), som var kamrat till Trotskij, hade fått i uppdrag att bortföra den provisoriska regeringen. Härvid hände det något mycket förbluffande. Om detta berättades det i Radio Rossija den 12 augusti 1991 klockan 14.
Antonov-Ovsejenko kom med sina rödgardister fram till malakitsalongen strax före klockan två och ställde sig att vänta framför den dörr som ledde till den provisoriska regeringens sammanträdesrum. Regeringen (utom Kerenskij) hade mot allt förnuft samlats där. Varför? Antonov-Ovsejenko bara stod och tittade på klockan. Rödgardister och matroser stod också och väntade på hans signal. Så stod de där och dröjde i omkring tio minuter. Senare skickade han ett telegram till Lenin: “Vinterpalatset togs över 2:04.”
Då klockan blev 2:10, sade Vladimir Antonov-Ovsejenko till rödgardisterna: “Nu är det dags!” (Pará!) Han öppnade dörren och sade något mycket kryptiskt till ministrarna: “Mina herrar! Er tid är ute!”
Att makten verkligen lämnades över till bolsjevikerna, bekräftas av det uttalande som gjordes av rödgardisten Voltjinskij som sade i malakitsalen på Vinterpalatset, där ministrarna i den provisoriska regeringen väntade på Trotskijs och Lenins anhängare: “Allt är i sin ordning. Våra representanter har ju kommit överens med era representanter.”
Ministrarna greps men frigavs snart.
Vi kan utgå ifrån att bolsjevikerna officiellt tog över den 8 november (26 oktober enligt gamla stilen) 1917 klockan 2:04. Vid en närmare astrologisk kontroll, upptäcker man att solen just då låg exakt mitt i Skorpionens tecken (14°58′).
I sovjetmaktens horoskop låg MC (medium coeli) 4°28′ i Tvillingarna (som ju betyder makten), alltså en aspekt, som gynnade maktövertagandet. (MC är horoskopets zenit och visar avsikter.) För övrigt var detta horoskop det sämsta tänkbara för de blivande undersåtarna. Det visar att allting byggde på bedrägeri. Endast teknisk utveckling gynnades, andliga värden förkastades helt. Bara de terroristiska makthavarna hade sina fördelar. Enligt horoskopet hade sovjetmakten inte något positivt alls att komma med. Man borde ha aktat sig för en sådan livsfarlig makt. Den förde bara enorma problem och olyckor med sig.
OM UNDER SKORPIONENS TECKEN
Under Skorpionens tecken är en vidunderlig bok. Redan undertiteln verkade lova för mycket. Men jag blev inte besviken. Författaren har lyckats att på det förhållandevis lilla utrymmet ge bïld av det myller av detaljer och den nödvändiga översiktlighet som tillsammans gör en historisk framställning i hög grad levande.
Lina börjar med att i ett par kapitel följa den kommunistiska tankens historia från 1700-talets illuminater fram till Moses Hess och hans lärjungar Marx och Engels. Kapitlen om Lenin och Trotskij därefter ger åtskilliga föga kända fakta. Hur många vet t. ex. att båda var höga frimurare?
Framställningen koncentreras därefter på händelseförloppet fram till maktövertagandet i november 1917 (den s. k. ryska revolutionen). Vid sidan av de allmänt kända uppgifterna om den tyska regeringens hjälp redovisar Lina utförligt den omfattande finansiella hjälp som tyska, brittiska och amerikanska bankintressen lämnade bolsjevikledarna. Han blottlägger även det nätverk av släktband och andra personliga relationer, som gjorde det möjligt för mäktiga finansgrupper att operera tvärs genom gränserna mellan första världskrigets två stridande block.
Lina är en duktig pedagog, då han visar hur den oförsonliga fiendskap, som spelades upp mellan finans- och revolutionsintressena, endast var ett sken att bedraga massorna med: Revolutionen som affärsidé
Framställningen av tiden efter 1917 ägnas främst åt sovjetmaktens namnlösa terror mot den egna befolkningen. Linas alla detaljerade uppgifter till trots förblir detta något ofattbart. Vi vet ju alla hur svårt det är att fatta, att fyra ungdomar mördas i en restaurangkö. Hur blir det då när vi får uppgifter om att en europeisk stat i vår tid förövat mord på tiotals miljoner människor och organiserat svältdöd (Ukraina och Nordkaukasien 1932-33), allt annat att förtiga?
Sovjetmaktens fall den 24 augusti 1991 gjorde det för första gången möjligt att publicera mängder av dittills hemligt material om denna makt och dess utövare under drygt 70 år. En styrka med Linas bok är att han ger oss ett, vad det verkar, fylligt referat av det som hittills publicerats av ryska historiker men som inte nått oss i Västeuropa mer än i små rännilar.
Lina är est, bosatt i Sverige sedan 1979, då han tvangs i exil från Sovjet-Estland efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB. Sista kapitlet av sin bok ägnar han också åt fosterlandets öde under sovjetmakten. Här bygger Lina på egna studier i estländska KGB:s arkiv, numera öppnat för forskarna. Han har därför kunnat redogöra för några enskilda människoöden som undgått de stora terrorvågornas anonymitet. Det är en skakande läsning. Vad annat var att vänta?
Jag tror att Jüri Linas Under Skorpionens tecken är en av dessa sällsynta böcker, som lämnar ett varaktigt intryck på varje läsare.
Lars Adelskogh, chefredaktör för Nexus.
Ur tidskriften Nexus nr 1, 1999
……………
Under Skorpionens tecken
Jüri Lina
Referent
I ett och för sig värdefullt TV-program nyligen om Lenin och hans kommunistiska diktaturregim fick tittarna inte klart för sig betydelsen av den internationella finans- och frimurarmaffians finansiella stöd åt massmördaren och hans lika ondskefulla kumpaner. Den saken har emellertid sovjetexpert Jüri Lina redogjort för i sin nyutgivna, väsentligt utökade upplaga av boken Under Skorpionens tecken.
Bolsjevikregimen, vars omänskliga grymheter i jätteskala författaren dokumenterar med stor noggrannhet, inte minst med stöd av frisläppta ryska dokument, var från början till slut finansierad av sin påtådda fiender, den västliga storfinansen, som ett led i dess sedan 1770-talet omsorgsfullt utformade planer på upprättande av en totalitär världsdiktatur. Detta bland annat genom kontroll över medier och valuta, anstiftande av börskrascher, krig och revolutioner samt bedrivande av hänsynslös ränteutsugning på skattebetalarnas bekostnad.
Att den aningslösa allmänheten inte fått veta något om detta på grund av den dolda censuren i media, är kanske inte så konstigt. Hur många känner till en sådan sak, som att den internationella finanseliten nu kontrollerar hela 80 procent av världskapitalet, eller att industrilädernas statslån stigit till det astronomiska beloppet av hundratusen miljarder svenska kronor? Om den fortsatta plundringen av skattebetalarna genom låne- och ränteslaveriet tillåts att fortsätta, får de enormt privilegierade snart all världens makt och rikedomar i sina händer – såom planerat.
Ett räntefritt ekonomiskt system skulle enligt författaren vara ett bra alternativ, men det räcker nog inte med det. Vad som skulle behövas är en rättvis fördelning, lagstiftning om rimliga gränser för inkomster och förmögenhet samt överförande av bankväsende och storföretag i statlig, kommunal eller kooperativ ägo. Radikala ingrepp in den nuvarande orättvisa ägarstrukturen alltså, plus garantier för åsikts- och yttrandefrihet och därmed verklig demokrati. Men detta måste i sin tur förutsätta utträde ur den av storfinansen behärskade EU, vars likheter med den totalitära Sovjetunionen författaren framhåller. Hans bok borde läsas uppmärksamt av alla dem som hoppas på en bättre framtid efter tusenårsskiftet!
Sune Hjort
Ur Piteå-Tidningen, den 17 mars 1999
”Under Skorpionens tecken”
av Jüri Lina (2013)
Boken ”Under Skorpionens tecken” är enligt Lina själv en ”studie i ondska”. Det är en ohygglig läsning om ”kommunisternas” totalt hänsynslösa handlingar och genomvidriga förhållningssätt mot andra människor, mot både barn och vuxna, som de ansåg vara värda att utrota. Och utrotningsmetoderna var genomgående ohyggliga. Det handlade om medveten svält, mord och tortyr, om slavarbete på undermålig kost, ohyggliga boendeförhållanden, förföljelser och deportationer.
Lina skriver ”Sanningen måste fram och de som förtiger illdåd blir medskyldiga”. Men det är svårt att läsa sanningen när den är så ohygglig. Jag var ofta tvungen att lägga ifrån mig boken efter några sidor, så den, som i den senaste upplagan är på 535 sidor, tog tid och ångest att läsa.
Om Jüri Lina
Jüri Lina föddes år 1949 i Estland, som då var annekterat av Sovjetunionen. Hans barndom tillsammans med sin mamma och mormor var mycket svår på grund av ”kommunismens” framfart. Fadern hade försvunnit. Hans hat mot ”kommunismen” är således djupt rotad i personliga uppväxterfarenheter. Han tvingades så småningom att fly efter konflikter med KGB, den politiska polisen.
Trots sina erfarenheter blev han en framgångsrik och uppskattad författare och föreläsare – men inte i Sverige. Han har skrivit 16 böcker på olika språk, åtta på svenska. Några är översatta till engelska och estniska. Han har även sammanställt en ordbok, ”Estnisk-svensk ordbok”. Fler böcker är på gång, däribland ”Sovjetrepubliken Absurdistan” om Sverige. Han skriver också på en bok om musikens dolda betydelse. Dessutom är han filmare och regissör och har gjort ett antal mycket välgjorda och avslöjande filmer, både om ”kommunismen” och om frimureriet och dess maktambitioner. Fler filmer är på gång. Han beskrivs av vissa som en av världens ledande frimurarforskare. I Sverige har han tystats och stämplats som konspirationsteoretiker. Hans filmer får inte visas på offentliga biografer. Och då vågar naturligtvis endast de modiga och nyfikna läsa hans böcker, se hans filmer och lyssna på hans föredrag.
Enligt nu tillgängliga dokument väcktes den 11 juni 1985 i det ockuperade Estland ett politiskt åtal mot Jüri Lina i hans frånvaro. Han anklagades för högförräderi i samband med utgivningen av två böcker – “Sovjet hotar Sverige” och “Öised päevad” (”Nattliga dagar”). KGB betraktade honom som en av de mest kommunismfientliga skribenterna i Sverige.
Han berättar i sin bok att nästan samtliga av de stora ”kommunistiska” förbrytarna var frimurare. Och inte nog med det, de flesta var också judar. Det innebär att Linas kritik mot ”kommunismen” och ”bolsjevikjudarna” har lett till att han också kallas antisemit och rasist, d.v.s. att han skulle vara mot judar generellt. Då har man läst hans texter slarvigt. Att vara antisemit innebär ju en förföljelse och diskriminering av judar generellt och är därmed rasism. Jag upplever inte Linas beskrivningar som rasistiska, utan mer som en saklig beskrivning av historiska skeenden, men med fokus på ”kommunismen”, bolsjevikjudarna och frimureriet i Sovjet.
Kanske skulle man, om man nu vill envisas med att använda en betäckning, säga att Jüri Lina är kritisk mot sionismen, d.v.s. sionisternas maktanspråk i världen. Jüri Lina berättar det vi helst inte vill veta. Men som han skriver, ”För att detta inte ska upprepas, får de som vet inte tiga”. Hans bok är en guldgruva för de historieforskare, som kan och vill och vågar gräva efter nya sanningar.
”Under Skorpionens tecken”
Lina inleder sin bok med att berätta om att ”Sovjetmakten upprättades den 8 november 1917 klockan 02:04 i Petrograd, Rysslands huvudstad. Astrologiskt sett befann sig solen då exakt mitt i Skorpionens tecken. Därmed fanns det skäl att betrakta Skorpionen som sovjetmaktens symbol och beskyddare”. Det är orsaken till bokens titel. Astrologin verkar på många sätt ha styrt många av den kommunistiska ledningens analyser, beslut och handlingar.
Det är verkligen inte lätt att på ett par sidor försöka sammanfatta och göra rättvisa åt innehållet i den tjocka, faktaspäckade boken. Efter 25 år i den akademiska världen är jag enormt känslig för påståenden som inte stöds med källor. I Linas bok får jag detta behov tillgodosett med råge. Jag har sällan sett en bok som är så noga med källhänvisningar. Det gör den stundtals också tungläst rent språkligt, men hellre det än att läsa påståenden utan källor. I synnerhet som Lina redovisar så ohyggliga och ibland nästan osannolikt vidriga fakta.
Lina beskriver i kapitel efter kapitel om maktväldet, om den ohyggliga terrorn mot det egna folket, ”sovjetmaktens fiender” – hit räknades också mängder med barn – och om frimurarnas och bolsjevikjudarnas kriminella agerande. Lina beskriver hur regeringsmakten visserligen utrotade de kriminella gängen, men lade istället själva, med kriminella metoder, under sig de rikedomar som folket hade. Under den s.k. revolutionen stals förmögenheter, storböndernas gårdar, palats, ja, allt som hade något värde, av de ledande bolsjevikerna, som därmed blev enormt förmögna.
Jüri Linas berättelser är så ingående, så omfattande och så omänskligt plågsamma att jag har svårt att berätta. Jag tar ändå ett par exempel:
”Flera källor visar, att tjekisterna i Charkov ställde upp offren i rad och spikade fast händerna i ett bord, gjorde ett snitt med en kniv runt handleden, begöt händerna med skållhett vatten och drog av huden – det kallades att dra av handsken. På andra håll lade man offrets huvud på ett stöd och tryckte sönder det långsamt med en stor ånghammare. De som nästa dag skulle gå samma öde till mötes, tvingades att åse detta. …
Man stack ut ögonen på höga kyrkliga fäder, skar tungan av dem och begravde dem levande. Det fanns tjekister som brukade sprätta upp magen på sina offer, varpå de tog ut en bit av tunntarmen, spikade fast den vid en telegrafstolpe och tvingade de olyckliga med piskslag att springa runt stolpen, tills hela tarmslingan rullat upp sig och offret rosslande fann sin död. Biskopen av Voronezj kokades levande i en stor kittel, varpå munkarna med revolvern för pannan tvingades att dricka denna soppa” (s. 153).
Tjekisterna var de som var anställda på Tjekan, som var den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten, allmänt benämnd “hemliga polisen”. Den grundades av Lenin år 1917. Tjekans hela terrorapparat låg i extremistjudarnas händer, enligt de dokument som är tillgängliga, berättar Lina. Lenin lyckades år 1918 vinna över 1 400 000 judar till kommunismen. De flesta agerade inom Tjekan. Drygt en miljon judar som inte gick med eliminerades. ”Ingen talar om dessa själar”, skriver Lina. Tjekans vice ordförande skrev i sin bok: ”Vi israeliter måste bygga upp det framtida samhället med hjälp av den ständiga rädslan”.
Läsningen har inneburit intellektuella och känslomässiga utmaningar, men skam den som ger sig. Jag vill inte fastna i ett fördomsfullt kunskapsfack och i tunnelseende. Jag vill att mina förkunskaper ska utmanas och ifrågasättas, även om det gör ont.
Pia Hellertz, Fil. dr. – november 2014
En längre artikel om boken finns på Pia Hellertz Boksida, http://www.piahellertz.com/Bocker.htm