SOVJETISKT INFLYTANDE I SVERIGE: Om Sveriges väg utför

“Sovjetunionen existerar inte längre. Dess inflytande finns dock kvar, även i Sverige. Detta kan man se överallt. Här har man byggt upp ett effektivare socialistiskt (läs: illuministiskt) system än man lyckades med i Sovjetimperiet.”
Med dessa ord börjar Jüri Linas nya verk. Denna bok beskriver i detalj hur starkt det sovjetiska inflytandet fortfarande är. I det röda Sverige har man framgångsrikt utnyttjat kommunistisk taktik och erfarenhet för att sovjetisera det svenska förståndet. Boken avslöjar den sluga desinformation vi alla utsätts för. Med hjälp av skrämmande fakta river författaren den svenska socialistiska modellens falska fasad och berättar varför socialisterna vill krossa det normala samhällslivet samt vilka de verkliga syftena bakom den socialistiska politiken är.
Trots att många bokhandlare har vägrat köpa in denna bok, blev den i alla fall en succé. Många läsare ansåg att boken är värd varenda krona eller att den var den första sanna beskrivningen av svensk nutidshistoria. Greve Magnus Stenbock skrev till författaren: “Ville härmed endast giva uttryck för den stora tackasamhet som varje svensk bör känna för Eder utmärkta skildring av den nuvarande situationen i Sverige!”
Boken innehåller väldokumenterade fakta om hur Sverige egentligen styrs och till vilket pris. Unika dokument i Kremls arkiv bevisar att den svenska regeringen i vissa frågor följde direktiv från Moskva. Om man jämför dessa med socialist-politikernas uttalanden och agerande så framträder en mycket skrämmande verklighet. Flera politiker har gjort sig skyldiga till landsförräderi.
Att boken inte debatteras visar att samma hycklande mentalitet fortfarande r�der. Politikerna �r r�dda f�r att denna information sprids. “Sovjetiskt inflytande i Sverige” v�nder upp och ned p� tidigare f�rest�llningar.

Beställ denna bok på 528 sidor genom att betala in 190 kronor Nordea konto

3010 00 24211 Jüri Lina.

Meddela i förväg vilken vara betalning avser.

Uppge Din adress via email.

 

 

1 De oangripliga sovjetiska myterna
Socialisternas stöd till kommunisternas
maktövertagande
Socialisterna förtiger helst kommunisternas brott
Socialisternas hyllningar  till kommunismen
Exemplet Chile
Kommunistinfiltrationen
2 Det kommunistiska inflytandet
Alltid som Moskva ville ha det
Ideologisk terror
Behandlingen av balterna
Sanningen hotar den socialistiska makten
3 Den skadliga biståndspolitiken
Vietnam
Angola
Etiopien
Kuba
Bidrag till sydafrikanska terrorister
Nicaragua
Ingen hjälp till antikommunister
Slöser med pengar
4 Fristad åt internationella terrorister
Avtalet med KGB
Tupamaros
MIR
Curt Bergström – avslöjaren av terrorister
M-19
Fallet Sergio Buschman
Sendero Luminoso och Tupac Amaru
PKK
Cyniska missbrukare asylrätten
5 De otäcka ubåtsaffärerna
Den sovjetiska ubåtens grundstötning
De fortsatta kränkningarna
Förräderi på högsta nivå
Inkräktarna var sovjetiska
Nedmonteringen av försvaret
De hemliga förberedelserna
Sabotage
6 Socialisternas övergrepp på samhället
Förbannelsen från Sparta
Socialism som destruktiv ideologi
Den vacklande svenska modellen
Det kulturella förfallet
Den undermåliga sjukvården
Den befängda uppfostran
Förstörelsen av skolan
7 Den leninistiska invandringspolitiken mottagande
De falska flyktingarna
Förmånerna
Kostnaderna
Import av utländska brottslingar enligt trotskistisk modell
Invandrarbarnens skolproblem
Ligisternas härjningar
Anpassningssvårigheter
Svenskarnas motvilja
Konflikten utvidgas
8 Den tvivelaktiga rättvisan
Lag som instrument för politisk styrning
Myndigheterna ta inte ansvar för sina fel
Rättslig terror
Den tilltagande ohederligheten
Den ineffektiva polisen
Överhetens mygel
9 Ekonomisk terror
Den svarta sektorn
Statens brott
10 Manipulationerna
Sverige var aldrig neutralt
Våld mot oliktänkarna
Socialisterna vill inte lära sig
Motståndet
Efterskrift
Personförteckningen

 

 

 

UTDRAG UR JÜRI LINAS SENSATIONELLA BOK “SOVJETISKT INFLYTANDE I SVERIGE:  OM SVERIGES VÄG UTFÖR”
DET KOMMUNISTISKA INFLYTANDET

  

Den svenska socialdemokratins mångåriga, mjukryggade hållning till den internationella kommunismen har utmärkts av svek, bedrägeri och ekonomisk terror mot det egna folket. Hur kan de svenska socialisterna hävda att de alltid varit antikommunistiska, medan de avstått från alla former av antisovjetism (som ju är samma sak). Denna moraliskt korrupta maktelit lever fortfarande på folkets “kreatursmentalitet”. Denna elit räknar med att människor inte kan tänka självständigt. I så fall finns det alltid någon eller några som tänker åt dem. I årtiondena framställdes antikommunister nästan som inte riktigt kloka.
   Det är ytterst märkligt, ja, minst sagt skrämmande att hundratusentals svenskar låter lura sig av Storebrors maktspel. Makthavarna har förlorat all trovärdighet. Hederlighet och sanning betyder antagligen ingenting längre. Allting är underordnat makten och penningen. Den socialistiska regeringen förbiser djupt omoraliska och oetiska (även direkt olagliga) handlingar samt vägrar ta fullt ansvar för sitt agerande. För de någorlunda självständigt tänkande människorna är förtroendet för socialdemokratin i det närmaste utsläckt.
   Den notoriske lögnaren Gunnar Fredriksson hävdade i sin tidning Aftonbladet den 10 januari 1986: “Alla socialdemokratiska regeringar sedan ryska revolutionen har bekämpat kommunismen, hemma och ute.” Enbart denna mening innehåller flera grova fel. Den sovjetiska propagandatidskriften Nyheter från Sovjetunionen uppgav år 1988 att svenska socialister hjälpte bolsjevikerna i Petrograd på många olika sätt sedan december 1917. I december 1917 besökte ledare för Sveriges socialdemokratiska parti Petrograd för att personligen gratulera till maktövertagandet. Branting var ju dessutom frimurare, liksom Lenin, Trotskij och andra bolsjevikledare. Senare, 1918, kämpade aningslösa svenska socialister med vapen i hand mot de vita finländarna för att skydda bolsjevikerna.
   I maj 1919 anlände den svenska lastångaren Eskilstuna III till Petrograd för att förse den unga kommunistiska terrorstaten med läkemedel, förbandsartiklar och kirurgiska instrument. Det var svenska socialisters gåva till bolsjevikerna. År 1919 “försökte de svenska socialdemokraterna på alla sätt att undsätta den unga sovjetrepubliken”. Detta sovjetiska språkbruk betyder att svenska socialister även sände vapen.
   I Svensk Flyghistorisk Tidskrift nr. 2, 1990, avslöjas hur Sverige på 1920-talet hjälpte Sovjetunionen att skaffa tyska bombplan. Genom Versaillesfreden fick ju Tyskland inte bygga sådana. I Limhamn utanför Malmö grundades AB Flygindustri. Ett tjugotal Junkersplan monterades och byggdes delvis på platsen. I hemlighet och med flera omlastningar fördes de genom Danmark till Leningrad. Den svenska regeringen gav exportlicens utan större problem.
   I december 1939, då Sovjetunionen anföll Finland, försökte man i Sverige göra gällande att Finlands sak var vår. Och verkligen svepte genom befolkningen en våg av sympati och medkänsla för Finland. Officiellt stödde Sverige Finland i dess kamp mot den sovjetiska angriparen, men egentligen höll den svenska regeringen på kommunismen. Den socialistiske statsministern Per Albin Hansson lyckades stoppa såväl militära som civila entusiasters planer på ett militärt ingripande på Finlands sida emot kommunismen. Senare “bekämpade” de svenska socialisterna även andra kommunistregimer genom att skicka miljarder kronor som bistånd.
   När de röda khmererna år 1975 tågade in i Kambodjas huvudstad Phom Penh, fanns journalisten Olle Tolgraven på plats för att hälsa Pol Pot välkommen. Då tackade Pol Pot Sverige och Olof Palme för allt bistånd. Alltså hade Sverige sänt bidrag till en av de värsta massmördarna (Nya Wermlands-Tidningen, 27 juni 1997). Socialisten Birgitta Dahl hävdade år 1977 om de röda khmerernas terror: “Kritiken mot Kambodja är lögn eller spekulation.” Först i augusti 1997 gjorde hon avbön från sina omdömen efter påtryckningar.
   Den svenska socialistregeringen var mycket ivrig att moralisera över förhållandena i ickesocialistiska stater men inte över dem i kommunistiska länder. I det fallet har man varit nästan dödstyst. Man sade inte ett ord om de brutala folkförflyttningarna av ungrare i Rumänien. Gunnar Fredriksson tyckte inte om att man “förväxlar socialdemokrati och kommunism”. Han ville inte medge att socialisterna har samma mål med andra metoder. Fredriksson förteg vad Ingvar Carlsson hade skrivit i sin skrift “Vad är socialdemokrati?” år 1981: “Reformism eller revolution? Frågan handlar om på vilket sätt vi vill försöka förverkliga det socialistiska samhället. Däremot handlar den i n t e om vem som är mest ‘socialistisk’. Revolutionären vill, enkelt uttryckt, först gripa den totala makten i samhället. Först därefter vill han börja samhällsomvandlingen. Dagen efter revolutionen blir också revolutionären reformist. Reformisten är beredd att börja arbetet med att förändra samhället trots att kapitalägarna har kvar en del inflytande i samhället. Och reformisten räknar med att stegvisa förändringar så småningom ska leda fram till en fullständig omvandling av samhället. På så sätt är också reformisten revolutionär.”
   På ett enklare och mera normalt språk, så är socialismen målet både för kommunistiska och socialistiska revolutionärer. Socialisterna eller reformisterna är (enligt Carlsson) inte mindre socialistiska. Endast medlen är annorlunda. Därmed är socialisterna inte alls några demokrater, vilket gör beteckningen “socialdemokraterna” vilseledande. För att inte spela med i deras spel måste vi kalla dessa figurer vid deras rätta namn.
   I slutet av 1960-talet och under 1970-talet tog man avstånd från antikommunismen även i praktiken. Den reala socialismen ställdes åter på dagordningen.
   Gunnar Fredriksson, som den äkta socialist han är, har aldrig kallat sovjetiska ledare för tyranner, medan han med förtjusning utnämnde Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher till “tanten” (Aftonbladet, 12 december 1989). De svenska socialisterna varnade britterna för Thatcher med samma envisa möda som när Smålandsposten för drygt hundra år sedan uppriktigt varnade för herr Bismarck. Oftast gick det till överdrift i en sådan omfattning att det blev alltför pinsamt att vidare titta på TV. London-korrespondenten tänkte väl mer på sin framtida karriär i socialisternas Sverige än på TV-tittarna. Massmedierna manipulerade den svenska befolkningen i negativ riktning mot Thatcher som alla skulle lära sig avsky. Senare blev de röda journalisterna mycket förvånade över hur en “reaktionär tant” som hon kunde vinna valet även en tredje gång, trots att svensk TV, radio och press så klart redovisat hennes brister. För den svenska pressen var denna seger alltså en rejäl överraskning.
   Dessutom glömde Gunnar Fredriksson att efter andra världskriget har det sovjetiska inflytandet hela tiden bara blivit större i Sverige. Han avslöjade sig själv då han den 30 september 1989 i Aftonbladet skrev, att “Pol Pot och hans röda khmerer är de värsta, de blodigaste sedan Hitler”. Kamrat Fredriksson “glömde” Stalin och Mao Zedong. Den sistnämnde sände minst 80 miljoner människor i döden. Stalin hann förinta tiotals miljoner människor enbart efter andra världskriget. Ingen av dessa röda folkmordsregimer har någonsin ställts till svars. Gissa varför! Och varför skulle inte de personer som stod till tjänst i den kommunistiska propagandan genom att hylla mördare som Castro, Mao, Stalin, Hoxha, Kim Il Sung och andra, ha en moralisk skuld?
   I partiledardebatten i juni 1990 sade Ingvar Carlsson: “Vi kommer aldrig att acceptera att förknippas med kommunisterna i öst.” I augusti 1990 påstod han för den breda svenska allmänheten att det är en grov förolämpning att socialdemokraterna kopplas samman med kommunismen. Deras handlingar talar dock ett annat språk. Dessutom proklamerade den sovjetiske diktatorn Nikita Chrusjtjov på kommunistpartiets tjugonde kongress i november 1956 att kommunisterna och socialdemokraterna får samarbeta “för olika vägar till socialismen”. Han menade att man i vissa länder kunde nå socialism även på parlamentarismens väg (genom sluga manövrer). Så har skett i Sverige, där kommunisterna och socialisterna intimt samarbetat för detta vidriga mål.
  En Sverige-expert på den sovjetiska nyhetsbyrån APN hävdade i Dagens Nyheter den 26 oktober 1984: “Vi anser att Palmes regering är en arbetarregering, ett slags allierad inom den internationella arbetarrörelsen.” Även Carlssons regering var allierad med Sovjetunionen. Detta bevisade han med sina politiska gärningar. Utan behov av sovjetiska påstötningar uppfyllde Carlsson på egen hand stormaktens alla önskningar.
   Under mina år i Sverige har jag fått erfara, att den numera avlidne journalisten Allan Fagerström hade helt rätt om de svenska politikerna: “Vi är bra på feghet, undfallenhet och lögnaktighet.” (Aftonbladet, den 30 april 1985) Särskilt framhöll han den makalösa fegheten inför Sovjetunionen.
1968 års vänster var särskilt diktaturanhängare. Utan att tänka efter stödde man en ideologi som ledde till massmord och höll miljoner människor förslavade. Och majoriteten av den tidens röda ungdom visste mycket väl om det.
   Ju mer omfattande det sovjetiska inflytandet blev, desto snabbare ökade det ideologiska beroendet av Moskva. Det var inte någon större överraskning att Sverige inte längre var ett helt öppet samhälle, ty makthavarna här dolde både sovjetiska och egna skumma förehavanden. Därför var det viktigt att bygga upp en ny myt – “Socialdemokratin har alltid varit antikommunistisk”. Påståenden och bevis om motsatsen representerar den “utstuderade och infama lögnen”, som den socialistiske redaktören Gunnar Fredriksson skrev i slutet av år 1989 i Aftonbladet. Han glömmer att målet för både demokratiska och odemokratiska socialister alltid har varit detsamma – nämligen socialismen. De inhemska kommunisterna höll man tillbaka endast för att behålla kontrollen över arbetarrörelsen. Ty medan socialdemokraterna varit noga med avståndet till svenska kommunister, har de mer än gärna omfamnat kommunister från tredje världen.
   Socialdemokraterna har i praktiken vägrat att ta avstånd från kommunismen och socialismen. Därför går det aldrig att lita på detta parti. Den idealiserande bild av Sovjetunionen de svenska socialisterna har vinklat fram för att kunna legitimera sin “tredje väg”, har uppskurits och anrättats av KGB och andra sovjetiska organ. Socialisterna godtog kommunistiskt förtryck och ursäktade bloddrypande regimer endast av ett skäl. Också de byggde nämligen “socialismen”.
   Om nu någon läsare kanske tror, att svenska socialdemokrater väl inte kan vara förrädiska mot sitt eget land, så har denna person fel. Statsvetaren Bo Pettersson avslöjade i sin bok “Med Moskvas ögon. Bedömningar av svensk utrikespolitik under Stalin och Chrusjtjov”, som utkom hösten 1994, hur höga svenska socialdemokrater kontinuerligt rapporterade till sovjetiska diplomater om statshemligheter eller berömde en hård sovjetisk påtryckningspolitik gentemot Finland. Alla dessa detaljer fick Bo Petersson fram under sina arkivstudier i Moskva. Den socialistiske riksdagsmannen, prosten Harald Hallén gick direkt efter ett möte i utrikesnämnden till sovjetiska ambassaden och redovisade i detalj diskussionen för en sovjetisk diplomat. Utrikesnämndens diskussioner var och är de mest hemligstämplade i svensk politik (därför fick kommunisterna i riksdagen aldrig ha någon ledamot där). Hallén tillät sig att råda sovjetambassaden vad i den svenska politiken den borde protestera mot. Detta är ju landsförräderi, men än så länge har inte en enda socialdemokrat åtalats för sitt intima samarbete med en främmande makt. Särskilt pratsamma med representanter för Sovjetunionen var socialistiska försvarsministrar som Allan Vougt och Sven Andersson. Andra rapportörer var Ernst Wigforss, Gunnar Myrdal, Arne S. Lundberg och Gunnar Möller. Det kom också fram att Kreml inte tog den svenska neutraliteten på allvar.
   Även publicisten Arkadij Waxberg uppgav i december 1995 i Svenska Dagbladet att socialminister Gustav Möller och även Karl Gerhard arbetade för Moskva.
Före detta KGB-generalen Oleg Kalugin avslöjade i sin bok “Spymaster / The First Directorate”, som utkom i Väst hösten 1994, att Moskva hade “goda källor” i Sverige och Norge. Han berättade hur han själv for till Wien för att möta en svensk polischef. Denne fick 10 000 dollar som betalning för svenska dokument från polisen och UD. Han skrev att mannen senare dömdes till fängelse, men att det var något som inte hade samband med hans spioneri. Som sovjetisk spion blev denne svensk aldrig avslöjad. Så ineffektiv var SÄPO. Från UD hamnade många hemliga handlingar hos sovjetiska underrättelseofficerare.
   År 1995 avslöjades att en svensk chef för utlänningsroteln inom sitt polisdistrikt hade sålde hemliga uppgifter om ryska asylsökande till ryska myndigheter (Metro, 14 december 1995). Varför skulle det ha varit annorlunda under sovjettiden?
   Då fanns det ännu större förrädare bland socialistpamparna. En av de största var Arthur Engberg (1888–1944), som redan i början av 1930-talet var beredd att skänka bort Gotland till Sovjetunionen. Sedermera blev han ecklesiastikminister (ansvarig för kyrkan och skolan). Han hade ingenting emot att låta denna del av Sverige förvandlas till Sovjetrepubliken Gotland. Arthur Engberg proklamerade öppet: “Vill ryssarna ha Gotland, så låt dem ta ön.” (Svenska Dagbladet, 31 januari 1988) Tror läsaren att han åtalades för detta landsförrädiska erbjudande till en främmande makt? Naturligtvis inte! Vi får inte glömma det gamla talesättet: en gång förrädare, alltid förrädare!
   Till hösten 1940 planerade Sovjetunionen att ockupera Åland. Dessa planer hittade Ahto Manninen, docent i historia vid universitetet i Helsingfors, i marinarkivet i S:t Petersburg år 1992. Den sovjetiska generalstaben planerade även motåtgärder mot eventuella svenska biståndsförsök. Det kan inte uteslutas att Arthur Engberg och hans socialistkamrater då gärna skulle ha skänkt även Gotland till Sovjetunionen.
   Lenin hade verkligen långtgående planer mot Skandinavien. Detta framgår tydligt av Pravda, som den 25 december 1918 uppgav: “Estland, Lettland och Litauen ligger i vägen för vårt framträngande till Västeuropa. De skiljer Sovjetryssland från det revolutionära Tyskland. Ett sådant hinder måste förintas. Erövring av Östersjöns hamnar skulle ge oss möjlighet att påskynda den revolutionära utvecklingen i Skandinavien.” Det ökade sovjetiska inflytandet var alltså en del av planen att påskynda den kommunistiska revolutionen i Skandinavien.
   Den svenske ambassadören i Moskva åren 1947–64 Rolf Sohlman gjorde allt för att hålla Sverige på avstånd från västmakterna för att i stället visa förtroende för Sovjetunionen. Vid flera tillfällen uttalade han att “om vi skulle bli anfallna av ryssarna, vore det mycket bättre för oss att inte försvara oss… vår behandling skulle då bli bättre och vi skulle haft en chans att överleva”. Estland gjorde inte motstånd och vad hände? Under den sovjetiska ockupationens första tio år förlorade den estniska nationen 25 procent av sina medlemmar (omkring 250 000). Alldeles särskilt drabbades de aktivare och mest utbildade skikten. Ställ alla ester – män, kvinnor, barn, åldringar – på rad och skjut ner var fjärde – så behandlades den estniska nationen av Sovjetunionen. Varje annat brott blir rent löjligt i jämförelse. Sveriges socialistiske utrikesminister Östen Undén betonade dock en gång i tiden att om staten vid ett anfall utifrån väljer den väpnade kampens väg, har nationen i alla fall räddat sin själ.

 


 

RECENSIONER:

OM ”SOVJETISKT INFLYTANDE I SVERIGE”

År 1991 gick den sovjetiska kommunismen under. Dock har kommunism inte dött ut, utan den har istället övergått i en annan tappning. I Sverige har den fått nytt fotfäste i både mildare och effektivare form. Många svenskar vill nog se Sverige som ett välfärdsland som ligger långt ifrån den kommunistiska diktatur som fanns i Sovjetunionen. Tyvärr är det inte så. I boken ”Sovjetiskt inflytande i Sverige” av Jüri Lina kan man läsa mängder av häpnadsväckande avslöjanden om hur sovjetisk maktutövning och politik lever kvar i Sverige. Författaren anser att Sverige på ideologisk väg håller på att gå förlorat till mörka röda (illuministiska) krafter. Sverige har blivit ett minisovjet i både effektivare och mildare form. Ett system som till och med är effektivare än vad man lyckades med i Sovjetunionen. Författaren ger exempel på hur sovjetisk propaganda förs inom myndigheter, medier och politiken. Framför allt är det socialdemokraterna och de system som de byggt upp som håller på att förstöra Sverige totalt. I boken redogör författaren för den politiska, etiska, ekonomiska och andliga kris som Sverige har hamnat i på grund av den politik som drivs. Denna politik är känd som ”Den svenska modellen”. Genom sovjetideologins ögon ges förklaringar till samhällets nedmontering. I boken sammanställer han känsliga aspekter av den förödande socialismen som kontrolleras av bankväsendet och frimureriet. Socialdemokratiska partiet är ingalunda ett parti för de sämst ställda i samhället, utan går kapitalisternas ärenden. Socialismen har byggt upp sin ställning med hjälp av marxistiska myter. I Linas tidigare bok ”Under Skorpionens tecken” slås totalt hål på den marxistiska ideologin och läsaren får en tydlig bild av att marxismen från början till slut har skapats för ett manipulativt och destruktivt syfte. Marxismen valde t. ex. arbetarna som målgrupp för sin ideologi, inte för att värna om dem, utan för att de var ett lättmanipulerat redskap åt makten, och man mördade och fängslade fritänkande människor. Kommunismen mål är att förslava människor såväl andligt som kroppsligt och ekonomiskt. Man vill ha total kontroll över människorna.För att få kontroll över medborgarna har man även i Sverige ett mycket starkt kontrollerat informationsflöde. Journalisterna är inte fria att skriva om och kritisera makten hur som helst. Man motarbetar aktivt att viss information kommer ut, bland annat sådana böcker som de Jüri Lina skrivit. Man kallar de farliga. Socialister är rädda för sanningen, eftersom den kommer att betyda deras undergång. Många journalister är också mycket röda och väljer att skriva om sådant som endast gynnar socialismen. Författaren, som själv är från Estland, tycker att svensk television och radio har stora likheter med Radio Moskva.I boken ges exempel på hur man förstör skolan, vården och kulturen liksom den individuella friheten genom sovjetiska metoder i Sverige. Skolan genomsyras av marxistisk och kommunistisk propaganda. Med objektiva skolböcker menar skolöverstyrelsen marxistiska sådana. Liksom i Sovjetunionen dyrkar socialisterna obildningen och medelmåttan och man förtrycker mångsidiga begåvningar. Socialisterna vill stöpa alla i samma form och pratar om jämlikhet. Vad man egentligen menar att ingen skall få vara duktig och intelligent nog att sticka ut och hota och ifrågasätta den rådande ordningen. Lina menar att den obligatoriska skolgången är en hjärntvätt som startar redan i förskolan. Den kunskap som lärs ut i skolan hålls på en mycket låg nivå. Som ett led i den dåliga skolan ökar mobbning och misshandel av både lärare och elever. Barn mobbas för att de är duktiga på grund av att den socialistiska andan råder.Ett annat sätt för socialismen att styra folket är att ta ifrån det dess pengar. Ju fattigare medborgarna är, desto mer görs de beroende av staten. Pengar ger individuell frihet och det vill man inte att människorna skall få. Det finns många sätt att stjäla våra pengar, bland annat genom vårt höga skattesystem. Dagens skattesystem fungerar så att vi inte skattar endast på inkomst, utan dessutom betalar skatter för boendet, maten, ja allt vi köper. Sverige har den högsta momsen i världen. Vi får inte själva köpa ens den vård och de tjänster vi önskar, utan staten tar våra pengar och ger oss undermålig service för mycket högre pris. Egenföretagandet försvåras och småföretagare beskattas med två tredjedelar av deras inkomster och det är i stort sett omöjligt för en egenföretagare att överleva om han eller hon inte jobbar svart.  Detta ökar monopol hos större företag och minskar valfriheten för oss. Det höga skattetrycket motverkar ett blomstrande samhälle och gör människors mer beroende av staten. De som försöker rädda sina inkomster blir den socialistiska hushållningens förrädare och kallas för skattesmitare och svartarbetare. Höjda skatter har lett till större arbetslöshet, och författaren anser att socialdemokraternas kamp mot arbetslöshet endast är uppenbar lögn och retorik.Författaren har gjort ett gediget arbete med att sammanställa material från radio, TV, tidningar och olika utredningar för att visa konkreta exempel på allt han skriver om. Och det är häpnadsväckande att se vad som pågår i vårt land. Vi ligger mycket långt ifrån riktig demokrati och humanism.Boken kan varmt rekommenderas. Jag kan lova att synen på Sverige som ett tryggt välfärdsland sakta vittrar sönder under läsningens gång. Denna bok är ett måste för dem som vill förstå vart det svenska samhället är på väg och varför det sker så mycket galenskap inom myndigheter och i samhället i stort. Det ger också en förklaring på varför människor i Sverige hela tiden får det sämre.

Jag anser att det fortfarande finns möjlighet att motverka att vårt land förstörs av destruktiva krafter och att det är alla medborgares skyldighet att sätta sig in i och motverka att så sker. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt läser denna bok och ser till att sprida den till vänner och bekanta. Endast genom att allt fler människor får insikt i och inte ställer upp på det destruktiva system vi har idag, kan socialdemokratins förödande grepp över oss försvinna.

 

Anna Elfverson

Ur tidskriften Nexus nr 2, 1999