Om Jüri Lina

jyrilina

 

Han är en av de mest hatade och förtalade nonkonformistiska författarna och filmmakarna  i Sverige.
Hans dystopiska böcker och filmer lämnar inte något utrymme till politiska illusioner som de flesta har lockats in i. Vad är det som gör honom en så misshaglig författare, så att han inte får komma till tals i dagens Sverige? Denne dissident tvivlar på alla etablerade “sanningar” och i stället uppger och förmedlar mycket obekväma fakta, som inte passar in i den konstruerade världsbild som råder just nu. Genom sin forskning i olika arkiv världen över har han kommit fram till att de västerländska politikerna ljuger i samma stil som de sovjetiska makthavarna gjorde. De använder till och med samma begrepp som bolsjevikledaren och frimuraren Lev Trotskij gjorde: i den offentliga debatten finns det utrymme endast till politiskt korrekta åsikter, dvs lögnerna.

Begreppet politisk korrekthet myntades av Lev Trotskij år 1923.

Jüri Lina föddes den 13 oktober 1949 i det ockuperade Estland. Som publicist fick han yrkesförbud år 1975 och arbetade därefter som nattvakt, tills han tvangs emigrera i april 1979 efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB. Enligt nu tillgängliga dokument väcktes den 11 juni 1985 i det ockuperade Estland ett politiskt åtal mot Jüri Lina i hans frånvaro. Han anklagades för högförräderi i samband med utgivningen av två böcker – “Sovjet hotar Sverige” och “Öised päevad” (Nattliga dagar). KGB betraktade honom som en av de mest kommunismfientliga skribenterna i Sverige.

 

 

Endast två tidningar i Sverige har delvis offentliggjort den förföljelse Jüri Lina har blivit utsatt för.

Här kommer artiklarna.



HEDERLIGA FÖRFATTARE HAR ALDRIG HAFT YTTRANDEFRIHET, INTE JÜRI LINA HELLER

“Vi är uppvuxna under terrorns tid, under den hemliga polisens svarta vingar, mellan dess klor.”
Alexander Herzen

Jüri Lina föddes år 1949 i det ockuperade Estland. Som publicist fick han yrkesförbud år 1975 och arbetade därefter som nattvakt, tills han tvangs emigrera i april 1979 efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB.
I det av sovjetisk ockupation underkastade Estland väcktes enligt nu tillgängliga dokument den 11 juni 1985 åtal mot Jüri Lina i hans frånvaro. Han anklagades för högförräderi i samband med utgivningen av två böcker – “Sovjet hotar Sverige” och “Öised päevad” (Nattliga dagar). KGB betraktade honom som en av de mest kommunistfientliga skribenterna i Sverige.
Den självbiografiska ”Öised  päevad” finns inte översatt till svenska. Den var en av de få exilestniska böcker, som var förbjudna fram till Sovjetmaktens kollaps i Estland i augusti 1991. Boken utkom på nytt år 2005 och blev då en bästsäljare i Estland.
Jüri Linas har hittills publicerat ett tjugotal böcker. Ett flertal på svenska: “Sovjet hotar Sverige” (1983, 1984), “UFO-forskning i Sovjetunionen” (1984), “Kommunisternas heliga krig” (1986), “Bakom Gorbatjovs kulisser” (1987), “UFO-gåtan fördjupas” (1992), “Under Skorpionens tecken” (1994, 1999), “Sovjetiskt inflytande i Sverige” (1997), “Världsbyggarnas bedrägeri” (2001, 2007).
I Estland säljs hans böcker genom bokhandeln i stora upplagor och finns på varje bibliotek. Och i Estland intervjuas han i radio och TV.
I Sverige är det annorlunda. I dag får Jüri Linas böcker inte längre säljas i svensk bokhandel. Går man in i en svensk bokhandel och ber att få beställa en bok av Jüri Lina, går bokhandelsbiträdet in på sin dator. Efter att biträdet stirrat en stund på skärmen kommer beskedet: “Den tar vi inte in” Och Linas böcker köps inte in av biblioteken. Hans böcker är spärrade för inköp av Bibliotekstjänst i Lund.
Jüri Lina hotas och trakasseras på grund av sina böcker om kommunismens historia. Han ges inte möjlighet att hålla offentliga föredrag i Sverige. De föredrag han håller hålls i slutna kretsar i källarliknande lokaler. Hans artiklar publiceras inte i svensk press. Han smutskastas och förtalas i den av kommunismnostalgi inpyrda svenska pressen. Han ges då inte ens möjlighet till genmäle. I Sverige – till skillnad från Estland – saknar han rätt till yttrandefrihet.

 

Jüri Linas bakgrund

I “Öised päevad” berättar Jüri Lina om hur han föddes i Vågens tecken en molnig oktoberdag i det ockuperade Estland. Året var 1949.
“Min far hade sedan vårvintern samma år varit spårlöst förvunnen. Min mor levde tillsammans med sina föräldrar under utomordentligt svåra förhållanden. Jag var en oönskad nykomling, eftersom maten inte räckte ens till dem själva. Dessutom hade de vid Tähe-trapporna på Vallgravsgatan i Tartu blivit tilldelade ett sjaskigt rum på åtta kvadratmeter att bo i. Då och då begav sig mormor ut för att tigga, så att åtminstone barnet inte skulle behöva svälta. Det stod tidigt klart för mig att orättvisor förekom överallt i den stat jag hade hamnat i.
Eftersom min mormor i sina yngre dagar hade varit i tjänst hos privatpersoner, fick hon ingen pension av staten. De kommunistiska makthavarna godkände inte sådant arbete i sina beräkningar. Min morfar erhöll en minimal invalid¬pension; 93 rubel i månaden (efter 1961 års penningreform motsvarade detta 9 rubel och 30 kopek eller 90 kronor) och min mors lön från sjukhuset var blott 210 rubel (motsvarande 21 rubel eller 210 kronor). På dessa pengar skulle fyra personer livnära sig, så det var inte konstigt att min mor var tvungen att skaffa fram extrapengar. Hennes bön om en människovärdigare bostad hörsammades inte. Stalin-eran minns jag inte, ty vad kunde en liten pojke på tre år veta om det? I mars 1953 flyttade ju den blodtörstige diktatorn till en annan värld. I efterhand berättade mina nära och kära, hur de kunde darra av skräck, när de hörde motorbuller från gatan tidigt på morgonen Av hela sin själ önskade de att bilen skulle stanna framför någon annans hus, och när fordonet verkligen avlägsnade sig eller stannade upp framför grannens dörr drog man en lättnadens suck. För säkerhets skull stod resväskor redan packade med det allra nödvändigaste i ett hörn för att tas med vid en eventuell deportation till det kalla landet, som Sibirien kallas. Bland mina egna släktingar hade flera råkat ut för detta tragiska öde.”
Detta var det liv människorna tvingades att leva på andra sidan Östersjön. Om detta får svenska folket och den svenska skolungdomen ingenting veta. Och de som likt Jüri Lina vet att berätta underkastas den svenska inte av någon särskild myndighet utan av den SJÄLVCENSUR, som utvecklats bland journalisterna och deras överordnade i detta land, där det ännu 2007 råder en skrämmande okunnighet om kommunismen och dess i omfattning och bestialitet ofattbara brott.

För Jüri Lina upprepas allt som om Sverige var Sovjetunionen.

Ur tidningen DSM nr 4, 2007

 

Filmhuset svartlistar känd filmregissör

En film om tonsättaren Toivo Kurmet kommer att börja visas på biografer i Estland den 3 juni. Allt är klart för premiären, och regissören Jüri Lina är inbjuden till estnisk riks-TV för att berätta om filmen. I Sverige förbjöd statliga Filmhuset honom att visa filmen, utan att ens ha sett den eller bry sig om dess innehåll.

 

I Nya Tider vecka 16 gavs författaren och regissören Jüri Lina plats för att berätta om Toivo Kurmet, en begåvad musiker och kompositör vars verk blev bannlysta i Sovjetunionen därför att han var obekväm för regimen. Lina har också gjort en film om Toivo Kurmet med titeln I melodiernas förtrollning: Toivo Kurmets musikaliska arv, som snart har premiär i Estland. När han skrev artikeln anade ingen vad som skulle ske då hans team ville visa filmen i Sverige. Det statliga Filmhuset, där flera av hans tidigare filmer har visats, sade blankt nej. Inte därför att filmen skulle innehålla något förgripligt, utan därför att Jüri Lina i andra filmer har gett uttryck för obekväma åsikter.

Svartlistning av regissörer, författare och andra konstnärer räknas som ett tydligt tecken på bristande demokrati i länder som Vitryssland. Nya Tider ville ta reda på om det verkligen kan finnas ”svarta listor” på politiskt obekväma konstnärer i Sverige år 2013. I flera dagar jagade vi de ansvariga cheferna på det statliga Svenska Filminstitutet, och vände oss även till kulturministern. Svaren vi fick kommer förmodligen att göra en och annan läsare mörkrädd.

Steve Ahlberg, regiassistent, var den i filmteamet som försökte boka visningen på Filmhuset. Till Nya Tider säger han sig vara både illa berörd och förvånad över det inträffade.

– Jag kanske har varit naiv. Jag vet ju att några av Jüris tidigare filmer anses kontroversiella. Men att vi skulle hindras från att visa en film om en musiker, vars musikaliska livsverk handlar om medkänsla och harmoni, det hade jag faktiskt aldrig väntat mig.

– En film som i Sverige heter Den yttersta domen blev förbjuden i Sovjetunionen år 1966, men några år senare kunde regissören Andrej Tarkovskij ha premiär för Solaris, vars innehåll var mindre kontroversiellt för regimen. Men i Europaunionens Sverige förbjuds Jüri Lina att visa sin vackra musikfilm. Vi erbjöd dem till och med att granska filmen i förväg, men de har inte ens svarat, förklarar Ahlberg.

 

Vägrade förklara sig

I den mejlkorrespondens som Nya Tider fått ta del av skriver Filmhusets chef Christina Preisler-Schedin till Steve Ahlberg, efter att denne skickat bokningsförfrågan: ”Då det har visat sig att bokningarna i själva verket har gällt filmvisningar åt Juri Lina, med ett antisemitiskt innehåll, har vi beslutat att inte ta emot fler bokningar från vare sig dig eller Juri Lina då vi gör bedömningen att er verksamhet och/eller syfte strider mot Filmhusets värdegrund (se bifogade biografvillkor).”
Nya Tider frågade Jüri Lina hur han ser på anklagelsen om antisemitism.

– Det finns ingenting sådant över huvud taget, varken i mina filmer eller böcker, svarar han genast. Jag presenterar bara fakta. Jag har forskat och skrivit mycket om kommunismen och där stöter jag gång på gång på kopplingar mellan sionistiska rörelser, kommunismen och frimurare. Jag vore inte ärlig om jag inte redovisade de kopplingarna. Jag vore en dålig forskare om jag låtsades som om dessa källor, ofta utgivna av stora bokförlag i USA, inte existerar. Men att sionistiska rörelser och organisationer har kopplingar till något är ju inte samma sak som att alla judar har det.

Han är inte den ende som drabbats, erkända och berömda människor har misstänkliggjorts på samma sätt, berättar Lina.

– Alexandr Solzjenitsyn, som fick Nobelpriset i litteratur, skrev också om kommunismen och visade de här kopplingarna. Då kom anklagelsen om antisemitism. Man anordnade en hel konferens i New York för att diskutera en enda fråga, om Solzjenitsyn var antisemit. Det är ju löjeväckande!

Jüri Linas advokat Henning Witte, doktor i juridik, ansåg att påståendet var att betrakta som förtal och bad Filmhuschefen om ett enda exempel. Han vidarebefordrade också ett brev från den judiske akademikern och publicisten Henry Makow, som skrev: ”Jag betraktar [Jüri Lina] som en mänsklighetens välgörare för att han avslöjar frimureriets djupgående inverkan på vårt samhälle. Han kopplar frimureriet till den organiserade judenheten men gör skillnad på vanliga judar och de organisationer som låtsas representera dem. Som jude kan jag försäkra er om att hans verk inte är antisemitiska. Faktum är att han gör judar en tjänst genom att avslöja de krafter som i slutändan bär ansvaret för deras förföljelse. Linas fiender använder antisemitstämpeln för att beröva en ansedd forskare hans levebröd. Jag ber er att inte falla i deras fälla.”

Backade, men vidhöll visningsförbudet

I sitt korthuggna svar till advokat Witte backade Christina Preisler-Schedin diskret från påståendet om antisemitism, men utan att be om ursäkt eller förklara sig. Hon vidhöll att filmen inte skulle få visas, men hänvisade nu istället till Jüri Linas och Steve Ahlbergs ”tillvägagångssätt” vid tidigare filmvisningar på Filmhuset och ”avsaknad av en kontext som överensstämmer med våra värdegrunder”.

Steve Ahlberg skickade två brev till filmhuschefen och erbjöd dem även att granska filmen i förväg, men fick bara korta och nekande svar som inte innehöll några svar på hans frågor utan bara hänvisade till Filminstitutets ”värdegrund”.

– Vi hade alltså att försvara oss mot anklagelser som inte preciserats, om att vi skulle ha förbrutit oss mot en värdegrund som vi inte fått ta del av. Hur absurt är inte det?

Intervju med Filmhuschefen

Vid den här tidpunkten skickar Jüri Lina ut ett pressmeddelande till ett antal journalister i svenska och utländska media som han haft kontakt med tidigare. De första som nappar är en liten brittisk reportagebyrå som just nu förbereder ett reportage om svensk film för Sunday Times. ”Vi vill veta om Svenska Filminstitutet svartlistar människor på grund av deras politiska åsikter”, skriver de till Filmhuschefen.

Även Nya Tider får pressmeddelandet, och vi ringer upp Christina Preisler-Schedin för att söka svar på huruvida man faktiskt har en svart lista över ”icke önskvärda” filmkonstnärer.

– Det här handlar om att de här personerna tidigare har bokat filmlokal under sådana former att vi inte visste vad det var för någonting de skulle visa. Därför har vi beslutat att de inte är välkomna här mer, säger filmhuschefen.

NyT: Men i ett brev som jag fått ta del av så anklagade du Jüri Linas tidigare filmer för att vara antisemitiska. Det är ju en rätt grov anklagelse, så då undrar jag om du själv har sett de tidigare filmerna?
– Jag vill inte svara på det så här. Jag skulle vilja att du skickar frågorna via mejl.

NyT: Jag behöver kunna ställa följdfrågor. Har du sett de tidigare filmerna? Det är en ganska enkel fråga att besvara.
– Nej, det har jag inte. Men nu vill inte jag…

NyT: Om du inte har sett filmerna undrar jag om ni har något slags lista över personer vars filmer inte får visas? Varifrån har ni annars fått de här uppgifterna?
– Skicka dina frågor via mejl så kan jag besvara dem i lugn och ro.

NyT: Du kan inte svara på om ni har något slags svart lista över personer vars filmer inte får visas?
– Nej, det behöver inte jag svara på.

NyT: Allmänheten har rätt att veta, som det heter. Och jag har rätt att ställa frågor till dig.
– Men skicka dem via mejl så ska jag svara.

När Nya Tiders reporter insisterar på att få svar tackar Christina Preisler-Schedin för samtalet och lägger på luren.

Nya Tider skickar frågor via mejl istället. Något svar får vi inte.

Total mediatystnad

Den brittiska reportagebyrån har inte heller fått något svar på sin enkla fråga. Vi ringer upprepade gånger under flera dagar till Preisler-Schedins telefon på Filmhuset, från olika nummer och från dolt nummer – ingen lyfter på luren. I växeln säger de att hon ska vara på plats, men av någon anledning inte svarar. Till slut verkar till och med växeltelefonisten lite brydd – det tycks som om Christina helt enkelt inte svarar på okända nummer längre.

Vi kontaktar Filmhusets bokningsansvarige, Jerry Axelsson. Han vill att vi ska ta alla frågor med Christina. Han vägrar att svara ja eller nej på om han tagit del av mejlkonversationen. Han tar vår reporters namn och nummer och säger att han ska be Christina att ringa upp. Det gör hon inte.

Fem dagar efter att mejlet med frågor skickades får vi tag på Anna Serner, Filminstitutets VD.

– Vi vill inte kommentera detta mer än vi redan har gjort, säger hon genast.

NyT: Men jag har inte fått några kommentarer. Jag har ställt ett antal frågor som hon sade att jag skulle ställa via… (Serner försöker avbryta) vänta, låt mig prata till punkt…

Anna Serner lägger på luren. Vi försöker ringa henne flera gånger, men hon trycker upptaget varje gång.

Kulturministern vägrar ta ställning

Vi vänder oss till kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth (M) för att få svar på huruvida svartlistning är ett acceptabelt förfarande från ett statligt institut. Hennes pressekreterare Catharina Henriksson förklarar att kulturministern inte kommer att kunna ta ställning i det enskilda ärendet eftersom detta skulle innebära ministerstyre.

Vi formulerar våra frågor så allmänt som möjligt, utan hänvisning till det enskilda fallet, och frågar bland annat: Är det acceptabelt att ett statligt filminstitut eller dess biograf svartlistar etablerade regissörer på grund av deras politiska åsikter? Bör en statligt utsedd chef kunna avkrävas svar från företrädare för pressen gällande svartlistning? Har en statligt utsedd chef rätt att skapa en ”värdegrund” som strider mot svensk grundlag?

Svaret från Lena Adelsohn Liljeroth kommer nästa dag:

”Stiftelsen Svenska Filminstitutet har en hög grad av handlingsfrihet när det gäller beslut som rör den egna verksamheten. Som minister varken kan eller vill jag påverka stiftelsens ställningstaganden när det gäller sådana frågor som till vem stiftelsen upplåter sina lokaler. Jag har heller ingen anledning att ha några synpunkter på hur Filminstitutets ledning bör hantera frågor från pressen med anledning av sina ställningstaganden.
Eftersom jag inte avser att ta ställning i sak kan jag följaktligen inte heller uttala mig om hur stiftelsens verkställande direktör har agerat.”

Vi hör av oss till Jüri Lina och ber om en kommentar till resultatet av vår undersökning: inget svar från den ansvariga chefen, som istället gjort sig oanträffbar; VD:n slängde på luren utan kommentar; och kulturministern har ”ingen anledning att ha några synpunkter”.

– Serner agerar som en typisk marxistpolitruk, hon anser att de ska agera domstol över vilka filmer som ska visas. De är stolta över en film som Snabba Cash som hyllar våld, och har framhållit att folk borde se Äta sova dö och Palmefilmen, som är klassisk kommunistpropaganda. Jag tar avstånd från en sådan värdegrund.

– Kulturministern agerar mycket likt den sovjetiska kulturministern Jekaterina Furtseva som jag växte upp med. En helt maktlös figur som dök upp här och var och viftade med armarna, men som aldrig sade någonting av värde. Det gick massor av skämt om henne i Sovjetunionen, alla skrattade åt henne. Det här svaret skulle jag vilja kalla Furtseva-Adelsohn-Liljeroth-syndromet. Att inte säga något på riktigt utan bara svara med några rader intetsägande trams. Inte ens en minister kan tydligen upprätthålla svensk lag gentemot Filminstitutet.

Jüri Lina, som fick emigrera från Estland 1979 på grund av förföljelser från KGB, känner väl igen mönstret.

– Det politiska systemet i Sverige påminner mig alldeles för mycket om Sovjetunionen. Massor av kreativa möjligheter och friheter som fanns på papperet, men när man försökte utöva dem och inte samtidigt hyllade regimens ideologi så försvann de friheterna plötsligt. Det fick jag uppleva i Sovjetunionen och det har jag fått uppleva gång på gång under mina 34 år i Sverige.

Nya Tider avser att återkomma till Filminstitutets agerande i ett senare nummer.

Dan Malmqvist

Ur tidningen Nya Tider den 17 maj 2013

Jüri Lina har publicerat många artiklar i olika länder och följande böcker:

 

“Ufotutkimuksesta Neuvostoliitossa” (Helsingfors 1979),
“Öised päevad” (Stockholm 1983, 2005),
“Sovjet hotar Sverige” (Stockholm 1983, 1984),
“UFO-forskning i Sovjetunionen” (Stockholm 1984),
“Kommunisternas heliga krig” (Stockholm 1986),
“Bakom Gorbatjovs kulisser” (Stockholm 1987),
“UFO-gåtan fördjupas” (Stockholm 1992),
”Under Skorpionens tecken” (Stockholm 1994, 1999, 2013),
”Mida Eesti ajakirjandus pelgab?” (Stockholm 1996),
”Skorpioni märgi all” (Stockholm 1996, 1998, 2003),
”Mõistatuslikkuse kütkeis” (Tallinn 1996),
”Sovjetiskt inflytande i Sverige” (Stockholm 1997),
”Under the Sign of the Scorpion” (Stockholm 1998, 2002, 2014),
”Filmikunsti väljenduslikkusest” (Stockholm 1998),
”Varjatud tervisevalem” (Stockholm 1999, 2009, 2011),
“Världsbyggarnas bedrägeri” (Stockholm 2001, 2007),
“Maailmaehitajate pettus “ (Stockholm 2003, 2004),
“Architects of Deception” (Stockholm 2004),
“Zem Skorpiona Zimes” (Valmiera 2005),
“Eemaldumine Kartaagosse” (Stockholm 2006),
”Arhitec?ii ?n?el?ciunii” (Bukarest 2014).
“Estnisk-svensk ordbok” (Stockholm 2014) tillsammans med Maie Vinter.

 

Hans filmer:

 

“The Lightbringers: The Emissaries of Jahbulon” (2005)
“I skuggan av Hermes: Kommunismens hemligheter” (2009).
“Den omättliga Ouroboros: Frimurarnas lömska taktik” (2011)
”Kraftmätningen: Frimurarnas fällor” (2012)
”I melodiernas förtrollning: Toivo Kurmets musikaliska arv” (2013)
“Januseffekten: Baals slavar” (april 2015).

 

Jüri Linas böcker har blivit översatta till engelska, estniska, lettiska, ryska, rumänska, franska och spanska.

 

Kommande böcker och filmer 2015-2016:

 

“Sovjetrepubliken Absurdistan: Om läget i Sverige”
“Illusionernas labyrint: Uniformerad mångfald” (utkommer på DVD 2016)
“Psykopaternas herravälde: Frimurarnas utstuderade komplott”