I melodiernas förtrollning

En ny film av Jüri Lina

I MELODIERNAS FÖRTROLLNING:

 Toivo Kurmets musikaliska arv”

Melodiernas omslag

 

Denna film presenterar de vackra melodier, som kompositören Toivo Kurmet (1949-2003) lämnade efter sig. Beklagligt nog så präglades hela hans liv av något slags vemodig oundviklighet. Hans arbete och annan verksamhet lyckades inte såsom han i början hade alltför optimistiskt hoppats på. Delvis återspeglas detta i hans verk. Det gick riktigt illa för honom efter att ha återvänt från Tyskland till Estland 1990.

I filmen visas sällsynt material om Toivo Kurmet.

 

Som bonusmaterial publiceras på denna DVD

ett poesiprogram, “Igenkännandet”,

av Jüri Lina från 1992.

Detta poesiprogram gjordes för Estlands TV och sändes samma år.

En poetisk betraktelse om hur Estland frigjorde sig.

Svensktextad.

Musik av Toivo Kurmet.

 

 

Textad: estniska, svenska

 

www.jyrilina.com

Hela materialet bannlystes av Svenska Filminstitutet.

 

Köp DVD:n för att ta reda på vad som ogillas av den svenska regimen.


DVD:n kostar 164 kronor Nordea konto

3010 00 24211 Jüri Lina.

 

DVD:n utkom den 3 juni 2013.

Perspektiv av en musikbegåvning

RECENSION

Filmen I melodiernas förtrollning är en medryckande skildring av den estniske tonsättaren Toivo Kurmet. Filmregissören Jüri Lina har lyckats porträttera denna relativt okända musikskapare på ett unikt sätt trots små resurser. Filmen har hyllats av kritiker och kallats ”mästerlig” i estnisk press. För den svenska publiken blir filmen intressant också av historiska anledningar då vi påminns om de baltiska ländernas kamp för självständighet. Poesiprogrammet Igenkännandet som medföljer på den nysläppta dvd:n som extramaterial ger extra tyngd år berättelsen. Båda filmerna är mycket värdefulla som konstnärliga framställningar men innehåller även viktiga budskap för alla som vill leva i frihet.

Musik påverkar inte bara människan på ett medvetet plan. Även de mer sublima budskapen från musiken har en viktig roll för välbefinnandet. Den kan inspirera till kreativitet och höja det mentala och andliga tillståndet. Musikskaparen får en viktigt uppgift och ett ansvar för sina medmänniskor och även för hela samhället. Regimer som vill kontrollera sina medborgare blir därför lätt nervösa om en kreativ musikskapare släpps fri. Precis så kan man beskriva situationen för esten Toivo Kurmet när han levde i det av Sovjetunionen ockuperade Estland. Trots att han har skapat över två hundra musikstycken är hans namn och livsverk relativt okänt för världen. Det är nu mer än tio år sedan dess att han gick bort. Sakta men säkert har han ändå kommit tillbaka med sin musik till fler och fler. Precis som fallet ofta varit med de stora kompositörerna genom historien.

Filmen I melodiernas förtrollning

Musikaliska kompositioner kan ligga gömda uppe på en vind till dess att de upptäcks och upphöjs till de stora mästerverken. Filmen I melodiernas förtrollning tar oss med upp på vinden som tillhört Toivo Kurmet och visar på att det är en stor begåvning som talar till oss bakom de avdammade notpapperna. Filmregissören Jüri Lina har inte bara lyckats göra ett fängslande porträtt av Toivo Kurmet genom den unika filmen utan har själv arbetat energiskt med att reproducera Toivo Kurmets musik och göra hans verk kända. Hans egen roll i detta tonas ner i filmen där Toivo Kurmet står i berättelsens centrum. Ett urval musikstycken presenteras i delar eller i sin helhet – från den estniska popgruppen Virmalised (Norrsken) till Toivo Kurmets egna musikskapelser efter bandets upphörande 1977 och vidare fram till sammanställningen av hans musikaliska verk som skett efter hans bortgång.

Det är även många principiella och filosofiska frågor som tas upp och betonas. Vad betyder musik för ett samhälles tillstånd? Filmen ger också perspektiv på hur det var att leva i Estland under sovjetisk ockupation. Det var en regim som förhindrade värdefulla musiker som Toivo Kurmet från att verka och uppfylla sitt uppdrag som musikskapare. Du kan leva dig in i frustrationen och frihetslängtan som uppstår i en totalitär stat som vill kontrollera alla aspekter ur medborgarnas liv.

Som svensk känner du dig skamsen när du tänker på hur de baltiska länderna fick lida under det sovjetiska förtrycket på andra sidan Östersjön. Varför gjorde inte svenskarna mer för sina förtryckta grannar? Ofta var det ännu värre än så.Medan naiva och ansvarslösa svenskar hade ett problemfritt liv och mysläste Mao Zedong och Lenin som modekommunister levde våra grannar på andra stranden med en ständig skräck från de sovjetiska myndigheterna. I Sverige var det progressivt att lyssna på Beatles medan esterna på mitten av 1960-talet lyssnade med risk för att förföljas av KGB. För många ester blev det förbjudna extra spännande. Toivo Kurmet och hans band Virmalised var starkt inspirerade av musiken från Väst som de kunde höra från radiostationer som Radio London och Radio Free Europe. Virmalised ansågs vara för västinfluerade vilket gjorde att två planerade skivproduktioner stoppades av Kommunistpartiets centralkommittés kulturavdelning. Inte bara Beatles utan även Virmalised blev symbol för frihet bland esterna.

Det rika filmspråket

Filmregissören Jüri Lina har förmågan att ta fram gammalt material och framställa det på ett intressant sätt som fängslar tittaren. Material som de flesta filmregissörer skulle betraktat som skräp ser i stället Jüri Lina möjligheterna i och skapar ett briljant konstverk. Denna unika förmåga att skapa ser vi återkommande exempel på genom hela filmen. Gamla foton och rörliga bilder väcks till liv. När du följer med Toivo Kurmet i olika sekvenser fångas du av stämningen och känner att du själv är närvarande. Filmen fungerar som en tidsmaskin som tar dig med till intressanta platser som lämnar bestående intryck.

Bilderna på när Toivo besöker ett konstgalleri fastnar på näthinnan. Besöket har filmats med den tidens teknik, vilket märks på filmkvalitén med ränder från filmrullen och med starka färgkontraster. Samtidigt hör du gamla vackra låtar tillsammans med brus och knaster, låtar som kan ha spelats in med enkel utrustning och kanske även slitits av tiden. Kombinationen med gammal bild och knastriga ljudinspelningar är genialisk för det gör besöket på galleriet till ett starkare tidsdokument. Är du som tittare nyfiken märker du ännu fler detaljer som när den knastriga låten övergår till en bättre inspelad version och skapar en särskild effekt vilket i sin tur kan innehålla något symboliskt eller figurativt budskap. Ett liknande konstgrepp där gammal film används ser vi när en ung Toivo Kurmet syns i ett bedårande sommarlandskap till tonerna av den den instrumentala låten Angelique. Tillsammans med honom ser du en kvinna med ljust hår. De båda har ett ödmjukt och kärleksfullt kroppsspråk till varandra. Solen kastar sitt ljus mot kameran. Solkatter vandrar över bilden. Blommans små detaljer hamnar i fokus liksom kvistarna som brinner i brasan, bilden går vidare till ängen, där samma personer förekommer men snarare uppfattas som ljusgestalter än fysiska personer. Det känns som hämtat ur en dröm, ett paradis eller en andlig värld bortom den nuvarande.

Du inser att varje sekund i filmen är genomtänkt, att små detaljer, skiftningar och nyanser inte bara finns där av rena tillfälligheter. Filmen är rikare än många andra filmer och kan beskrivas som polyfonisk, att det är flera händelser som sker samtidigt. Inom de flesta moderna filmproduktioner från Hollywood är fattigdomen på innehåll omfattande. Det handlar ofta om ytlig underhållning i endimensionell nivå där händelsen är begränsad till bara ett fokus sett till tidslinjen. Trots en stor filmbudget klarar Hollywoods regissörer sällan av att uppmuntra publikens kreativa fantasier och därmed att utveckla sig själva.

Jüri Lina var vän till filmregissören Andrej Tarkovskij som avled 1986 men ännu anses höra till filmkonstens främsta mästare. Denna bekantskap går att känna igen i filmspråket i produktionerna som Jüri Lina har skapat och på så vis blir även Tarkovskij levande och aktuell. Flera personer som har jobbat med film professionellt har blivit imponerade av Jüri Linas senaste film. Vid filmpremiären i Tallinn fanns bland publiken professionella filmmakare, däribland regissören Helle Karis och filmklipparen Liidi Aas. De var mycket nöjda med vad de såg. Liidi Aas uttryckte: ”Jag skulle inte ha kunnat klippt det bättre. Perfekt klippt.” Det omdömet ska ses mot att hon har jobbat med sitt yrke i 25 till 30 år.

Den 7 augusti publicerade Estniska Dagbladet i Stockholm en recension av Jüri Linas senaste film. Recensenten Tõnu Kalvet kallade Toivo Kurmet för ett musikaliskt geni och Linas film för ett mästerverk. Han konstaterade samtidigt att Martin Scorsese har misslyckats med att porträttera George Harrison i Living in the Material World. Lina har med andra ord lyckats fullständigt överträffa Martin Scorsese som filmregissör i denna jämförelse.

Poesiprogrammet Igenkännandet

Det är lätt att förstå varför dvd:n även innehåller ett extramaterial som belyser balternas frihetstörst. Det bidrar till att göra berättelsen komplett. Igenkännandet leder oss in i speciella visuella miljöer till dikter, suggererande ljud och tankeväckande musik, däribland musik av Toivo Kurmet. Det var för Estlands television, år 1992, som Jüri Lina fick i uppdrag att framställa denna konstnärliga skapelse, vilken går under beteckningen poesiprogram. Det är en udda skapelse, där dispositionen är svår att förutsäga. Tidsramarna saknas eftersom poesi, bild, ljud och livfulla figurationer spelar fritt. Tyngdpunkten som håller allt samman kan sägas vara Estlands och de övriga baltstaternas samlade hjärta som slår och pumpar. Det ropar: Vakna upp baltiska länder!

När Lina regisserade poesiprogrammet, hade han Estlands bästa kameramän till sitt förfogande. De började arbeta med programmet vid elva på dagen och blev färdiga klockan fem på natten, när de lämnade materialet till redaktören. Hon tittade på programmet och sa att det var förvånansvärt bra gjort. För den svenska publiken bör poesiprogrammet vara någonting helt nytt. Omsorgsfullt har svensk textning lagts till vilket gör att svenskarna kan ta del av tre estniska diktare: Viivi Luik, Peep Ilmet och Ernst Enno. Viivi Luik som är kvinnan av de tre diktarna är en av de mest populära poeterna i Estland. Peep Ilmet kunde formulera sig på ett mycket fint sätt om läget i Estland. Ernst Enno var aktiv diktare på 30-talet, medan de övriga två syntes under 60 till 70-talet. Ernst Enno betraktas som en klassisk poet som beskrivit aspekter ur den andliga tillvaron.

För den som inte är introducerad i filmspråk i denna filosofiska genre kan poesiprogrammet kännas förvirrande och främmande. Så kan det bli när man är van vid det endimensionella filmspråket som annars är typiskt. Det kan vara bättre att se på Igenkännandet genom helt enkelt slappna av och njuta av det man ser i stället för att leta efter underfyndiga poänger. Det är också viktigt att poängtera att denna konstform inte ska jämställas med det som har kallats ”urartad modern konst”. Många personer kan vara snabba med att skjuta undan det som de inte direkt förstår till facket av den moderna urartade konsten och de gör sig själva därmed en stor otjänst.

Vill man ha ett verktyg för att särskilja den urartade konsten från konsten som använder poetiska och figurativa uttryck och som strävar efter ett högre tänkande och större andlig rikedom ska man lyssna till sitt eget hjärta och notera vad det är som skänker harmoni och inspiration till skillnad mot vad som inte gör det. Är det frågan om konst som har till uppgift att chockera, förvirra och framkalla illamående hos sin publik? Är det musik som är atonal, låter falskt, som saknar symmetri och låter disharmonisk? Är det en konst som ger fler frågor och motsägelser än begrepp som den reder ut? Då är det frågan om urartad modern konst vilket Toivo Kurmet, Andrej Tarkovskij och Jüri Lina tagit energiskt avstånd från. Hos dessa är det i stället viktigt det att framkalla det harmoniska och vackra, det symmetriska och sammanhängande. Varje uttryck syftar till att göra sanningen tydligare och ge visdom och inspiration. Sanningen är inte någonting relativt och diffust som i den urartade moderna konsten. Vackert är vackert och fult är fult, det är inte frågan om begreppsförvirring och förljugen dialektik.

Betydelsen av konstens olika uttrycksformer kan sättas i ett sammanhang där det pågår en ständig kamp mellan ordning och kaos, mellan det uppbyggande och nedbrytande. Det blir också relevant att tala om konstens betydelse för de baltiska ländernas frigörelse från Sovjetunionen vilken gått till historien som den sjungande revolutionen. Folk samlades i massor för att sjunga tillsammans om sina vackra länder, för att uttrycka sitt unika folklynne, sin historia, sina traditioner och fosterländska känslor. Jag skulle säga att titelnIgenkännandetfår sin förklaring med denna bakgrund. De som bryter ner, skapar disharmoni, kaos, förljugenhet, förtryck, korruption och maktmissbruk blir förr eller senare igenkända. De som har begått felaktiga och onda handlingar har följt samma beteendemönster i alla tider. Poesiprogrammets främsta budskap är att vi måste lära oss att känna igen dessa människor och bekämpa deras verksamhet med positiva mothandlingar inom alla områden vi förmår att behärska. Feghet, lättja, opportunism och kunskapsförakt inom oss själva blir också egenskaper som tjänar till att kaoskrafterna får övertaget. Kan vi i stället vara reflekterande och närvara i tidens händelser så kan vi också känna igen det onda mönstret och reagera innan en ny sovjetstat har underkuvat oss. Kan det till och med vara så att vi redan befinner oss där? Går tiden så snabbt att vi inte hinner uppfatta det slaveri som griper tag i oss? Eftersom Igenkännandet sändes av Estlands TV 1992, kan vi fråga oss om det är något vi lärt oss på vägen till 2013. Poesiprogrammet blir kanske till och med mer aktuellt idag än det var 1992 och som komplement till det nyproducerade porträttet av Toivo Kurmet så känns den helt på sin plats.

Den unika musikskaparen

Oavsett vad man har för musiksmak borde det stå klart att Toivo Kurmet var en stor begåvning. Du hör att musiken är bra oavsett om det är en brusig inspelning från popbandet Virmalised år 1968 eller ett instrumentalt stycke som en stor orkester skulle kunna framföra. Den instrumentala musiken av Toivo Kurmet är rik på innehåll som väcker fantasin där flera händelser och bilder kommer fram. Trots att musiken är avancerad är den också lätt att ta till sig. Begåvade musiker skulle utan tvekan hålla med och häpna över mängden melodier och kompositioner från den relativt okända esten.

Genom att se I melodiernas förtrollning får vi veta att Toivo Kurmet har vunnit erkännande bland flera musiker. Den brittiska dirigenten George Steven lovordar Toivo Kurmet och föreslår att alla orkestrar borde utöka sin repertoar med dennes kompositioner. Andra namnkunniga musiker har själva framfört Toivo Kurmets musik. Vi hör olika versioner av låten Naer (Skrattet) framföras av artister från Estland (Koit Toome och Mikk Saar), Finland (Harri Saksala) och Sverige (Lizette Pålsson). Pålsson medverkar också i filmen. Hon berättar om sitt musikaliska samarbete med Toivo Kurmet. Hon sjöng in flera av hans låtar. Hon beskriver Toivo Kurmets musik som att den går ”rätt in i själen”. Inspelningarna med Lizette Pålsson har legat på rullband och gjorts tillgängliga på cd-album först efter Toivo Kurmets bortgång. Vi ser Tallinns kammarensemble spela det instrumentala stycket Võluvisioon (Den förtrollande visionen). Som lyssnare är det också svårt att inte bli förtrollad när du hör denna fantastiska låt.

När Toivo Kurmet gick bort 2003 lämnade han efter sig många musikaliska fragment, som världen inte fått ta del av. Keyboardspelaren Attila Publik från Göteborg fick därför i uppdrag att omsorgsfullt slutföra arbetet och göra den kvarlämnade musiken tillgänglig. Attila Publik har bland annat spelat i bandet Lost Horizon. Tack vare honom har tre album sett dagens ljus med musik som skrivits av Toivo Kurmet: The Dimensions of Compassion, The Visions och In The Flow of Music. När vi ser I melodiernas förtrollning, får vi bekanta oss med Attila Publik, där han uttalar sig om sitt arbete med Toivo Kurmets musik och dess betydelse. Det kanske mest unika arbete som Attila Publik gjort var att återskapa Toivo Kurmets popsymfony An Aquarian’s Broken Symphony (Vattumannens brutna symfoni). Titeln förklaras med att Toivo Kurmet föddes i Vattumannens tecken och att tonsättaren själv aldrig hann sammanfoga sitt symfoniska verk som han arbetat med under hela sitt liv.

Kompositören, författaren, filosofen eller vetenskapsmannen kan ha levt sina liv i vemod och elände. Efter sin död kommer de tillbaka med sina verk och upptäckter och höjer mänskligheten. Mozart dog utblottad och fattig men det går inte att tala om klassisk musik utan att nämna hans namn. Nikolaj Tesla dog med stora skulder men hans enorma betydelse för modern teknik går nog inte att överskatta. Ju mer vi får veta om Toivo Kurmets verk och hårda livsöde, ju starkare blir känslan att även han kan få en unik plats i historien och hans skapande ande fortleva.

Jonas Lundström

Publicerats i Nya Tider i oktober 2013

ÖPPET BREV TILL SVENSKA FILMINISTITUTETS

VD ANNA SERNER

Jag var inte märkbart förvånad över att Ni förbjöd visningen av min musikfilm ”I melodiernas förtrollning” på Filminstitutets biograf den 24 juni 2013, eftersom jag redan visste att yttrandefriheten i Sverige är mycket selektiv och begränsad, vilket jag också har påpekat för de politiker jag mött utomlands.

Filmhusets chef Christina Preisler Schedin skrev den 24 april 2013 till min asssistent Steve Ahlberg att “vi beslutat att inte ta emot fler bokningar från vare sig dig eller Jüri Lina då vi gör bedömningen att er verksamhet och/eller syfte strider mot Filmhusets värdegrund”.

Ni har inga lagliga grunder att fatta ett sådant beslut.

Den politiska eliten är djupt påverkad av olika marxistiska värderingar. En logisk följd är att varken Ni eller kulturministern har besvarat min assistent Steve Ahlbergs brev, trots att sju månader har gått och detta år kommit till ända. Ni har också vägrat svara på olika journalisters frågor i detta ärende. Samtidigt har Ert handlande medfört att flera personer som annars inte hade köpt min film, gjorde det på grund av förbudet.

Att justitieministern slingrade sig och vägrade svara på frågan om Filminstitutet har rätt att strunta i yttrandefriheten utan påföljder, visar att Sverige inte är en rättsstat och att yttrandefriheten är ett godtyckligt fenomen som tjänar den härskande maktelitens ideologiska intressen.

Ni hänvisar till Er mystiska värdegrund, som Ni vägrat att redovisa. Så länge Ni inte kan presentera bestämmelser och en klart definierad värdegrund, så utgår jag ifrån att det inte finns något sådant, utan bara är påhitt från Er sida. Det måste vara Er skyldighet att redovisa Filminstitutets värdegrund. Ni måste klart och tydligt redovisa på vilket sätt min film bryter mot denna värdegrund. Det har Ni inte gjort. Ni agerar godtyckligt. Genom Ert handlande framställer Ni samtidigt mig som avskyvärd.

”I melodiernas förtrollning” är en film som Ni inte vet någonting om. Min publik förstår inte varför Ni har förbjudit visningen av detta vackra verk. Man kan inte förhandsrecensera en film man inte har sett och samtidigt påstå att upphovspersonen är olämplig genom att ha fel åsikter (ha en annan värdegrund). Man kan inte med dold ideologi styra en institution. Medborgarna måste få veta vad som gäller. Vi ska ha ett öppet samhälle. Nu är det tvärtom: beslut fattas bakom dimridåer. En anklagad har rätt att få veta vad han/hon är anklagad för. Annars är detta ett omyndigförklarande. Jag betraktas som ett störande element eller persona non grata.

Som skäl att inte visa filmen om den estniske kompositören Toivo Kurmet som förföljdes av de sovjetiska myndigheterna, har Ni angett att min värdegrund inte sammanfaller med Filminstitutets. När jag av en händelse såg filmen ”Snabba cash”, som Filminstitutet till stor del har finansierat, framgick det att Ni har rätt. Denna film propagerar för våld, hyllar bedrägeri och övergrepp i olika former, medan mina filmer tar starkt avstånd från allt som har med ondska att göra. Mina filmer står för godhet, värme och medkänsla. Allt detta saknas i ”Snabba cash” vars hjältar är förhärdade brottslingar, som agerar utan ädla mål. Denna film torde sammanfalla med Filminstitutets värdegrund. Vad blir det för samhälle där man har skurkar som hjältar och förebilder? Samtidigt är ”Snabba cash” eklektiskt och oprofessionellt klippt och ett väldigt primitivt hantverk, en av de vidrigaste filmerna jag sett på länge.

Man säger att en symfoni är en själslig bikt. Jag vågar påstå att så är fallet även med en seriös film. Att förbjuda visningen av min film, betyder därmed ett oförsvarbart övergrepp på min själ genom att andligen kväsa mina kreativa möjligheter. Därför är det inte alls förvånande att Ni som radikal feministisk marxist, som hatiskt kallat män för ”gubbslem” (från Er egen blogg), avskyr de kreativa personer som avslöjar övergrepp på mänskligheten.

Ni viftar med Lenins slagord ”Alla människors lika värde”. Men Ni betraktar mig som en värdelös varelse. Precis som Lenin hade tänkt sig. Ideologiska motståndare har nämligen inte något värde.

Ett reklaminslag för kattmat på flera svenska TV-kanaler avslutades med en uppmaning: ”Låt katten själv få välja.” Det förvägrar Ni oss, medborgare i Sverige. För en marxist går ideologin först och människan kommer sist.

När jag vill hyra en biograf på Filmhuset, så vägrar en statlig institution att ge denna service, som skattebetalarna finansierar. Era ideologiska värderingar är viktigare än inkomster för Filmhuset. Detta är typiskt för ett marxistiskt tillvägagångssätt – bekant från Sovjetunionen.

Som ideologisk politruk vill Ni slå hårt mot allt oliktänkande. Ni till och med har rättfärdigat Era fasoner i en radiointervju i mars 2013 med förklaringen att vissa filmer inte bör få stöd.

Som översittare är Ni dock inkonsekvent. När man har svartlistat mig och mina verk, då måste Ni i rättvisans namn svartlista samtliga likasinnade regissörer och författare, vars verk har blivit tolkade på den vita duken, till exempel Andrej Tarkovskij, som var min vän med samma värdegrund. Annars är det selektiv ideologisk diskriminering.

I Sverige hyllar man i stället en marxistisk författare som avslöjats som sovjetisk agent och landsförrädare. När rapparen Timbuktu kommer med hot i sitt ”artisteri” mot politiska motståndare, så hyllas detta också. Då vet man precis vilket system vi har att göra med.

Ni kanske har ädla mål, men eftersom Ni använder förkastliga metoder, så kommer Ni aldrig fram till målet.

Den värdering som utgår ifrån politisk korrekthet är värdelös, eftersom i en demokrati är politisk korrekthet nonsens. Begreppet politisk korrekthet myntades år 1923 av kommunistledaren Lev Trotskij. Allt är korrekt i ett fritt samhälle, och en konstnär kan inte representera något parti, någon ideologi, utan endast sig själv, som Andrej Tarkovskij har betonat. Det finns inte heller reaktionär eller progessiv konst. Antingen har vi ett konstverk eller inte. Om detta är så svårt att acceptera, då sitter Ni på fel post.

Ett samhälle som endast låtsas vara demokratiskt, och där lagarna inte gäller makteliten och där reglerna tillämpas godtyckligt har jag redan upplevt – i Sovjetunionen.

 

Jüri Lina,

författare och filmregissör

December 2013