Till fjärran Karthago

Kartaago

 

 

Utdrag ur den esoteriska romanen Till fjärran Karthago”, som utkommer i maj 2015

I Rom kände sig Seido så hemma som om han levat här tidigare. När han vandrade förbi Colosseum och andra historiska byggnader, betogs han av en smärtsam nostalgi, kände svårmod över värden eller en tidsålder som gått förlorad och som betytt mycket för honom. Blommornas torg drog honom med en oförklarlig kraft.

Äntligen stod han på torget. Det hade började skymma. Det var en behagligt varm, sydländsk eftermiddag. Han strövade runt en stund och blev sedan stående framför minnesmärket över Giordano Bruno. Han förnam att statyn på ett obeskrivligt sätt utstrålade en egenartad energi. Han kände sig väl till mods. Samtidigt var det som om hans huvud fylldes av en mängd frågor, som pockade på svar. Från skoltiden mindes han att man påstått att Bruno var en av första som propagerade för kommunismen, att han var materialist och ateist. Vid sina möten med filosofiskt sinnade svenskar hade han fått ett helt annat intryck av Bruno. Egentligen skulle Bruno ha varit en av de mest inflytelserika esoteriker som någonsin levat. Vad skulle han då tänka? Han hade inte ännu kommit över Brunos verk, som han ivrigt hade sökt.

Pizzeriorna vid Blommornas torg började fyllas av folk, som där ville tillbinga den varma och disiga kvällen. Italienska romantiska sånger genljöd i öronen. Seido ville helst vika av på någon av sidogatorna.

Det blev allt skummare. Med ens började det utmed gatstenarna bölja något som liknade ett färgskimrande ångmoln, som nådde allt högre. Seido blev som alldeles förstenad, när han i dunsten hörde egendomliga, metalliska ljud; något som gnisslade och klapprade mot stenläggningen. Det hördes ihåliga ljud av steg, som sakta men målmedvetet närmade sig Seido. Han kunde inte tro sina ögon. Snart stod framför honom Brunos metalliska gestalt, som fått liv och blickade honom rakt i ansiktet. Från torget runt omkring hördes rop av skräck, och folk flydde i panik. Seido stod kvar. Nyfikenheten besegrade rädslan. Men vad var det som hände?

Plötsligt begynte Bruno att tala, med en stämma som var på en gång dånande och sammetsmjuk, besvarande de frågor som nyss hade virvlat runt i Seidos huvud:
“Endast ett trälsinnat folk anser att bröd kan bli kropp. Så har man dragit ned Gud till människans nivå. Jag förutsätter att universum har skapats av den oändliga gudomliga kraften. Det vore inte Gud värdigt att skapa en ändlig och begränsad värld. Av detta oändliga världsallt är vår Jord en ytterst liten del, vilken liksom varje väsen består av en kroppslig substans som våra ögon kan se och därutöver av en inre kraft. I världsalltet innebor en kraft, Världssjälen, som kyrkan kallar Den Helige Ande. Och den är en enda. Det är omöjligt att fatta en lära om denna ande såsom tre olika personer i det gudomliga väsendet.

Världssjälen är ande och eter på en gång. Denna Ande besjälar allt som finns. Allt, också det som förefaller oss trögt och livlöst, är besjälat och odödligt. Allt är underkastat blott av tiden betingade förvandlingar men lever evinnerligen.

Hela världsverksamheten är endast andens verksamhet. Denna ande genomtränger allt och lever i allt. Den är det allmänna förnuftet men också den fysiska grundvalen. Den uttömmer allt, lyser upp universum och väcker naturen till allt alstra sin egen rörelse. Världen är besjälad med sin egen rörelse. Alla väsen och föremål har medvetenhet men inte i lika mått.� På den sidogata, där Bruno stapplade, hade en brun skoter svängt in. På den satt två unga män klädda i röda snickarbyxor, som ovanligt nog nådde mycket högt upp på bröstet. Den ene hade blå skjorta, den andre svart. Ungdomarna blev rädda, när de såg bronsstatyn sakta lunka. De plockade händerna fulla med sten från trottoaren och kastade mot Bruno. Stenarna skrällde med våldsam klang mot metallen. Men då blåste det en vindstöt, som slog omkull stenkastarnas vespa. Den fortsatte på den lågt liggande gatan och närmade sig de unga männen. De drog sig skrämda tillbaka, vacklade till, flög huvudstupa, hoppade upp igen och rusade iväg.

I öppnade fönster syntes huvuden som häpet glodde ned på gatan. Allt fler fönster gnisslade upp, människor hängde sig ut för att titta, sucka och gestikulera. De såg hur Brunos staty återigen gnisslade med högerarmen, med möda knogade framåt och fortsatte sin vandring. Men att Bruno också talade hörde endast Seido:
“Världssjälen är konstnären, som formar materia och gestalt inifrån. Gud sätter allt i rörelse. Han ger rörelse åt allt, som rör sig. Gud själv är i tillvaron den universella substansen, som vi har att tacka för att allt över huvud taget finns till. Han är själva varat ? varje slags väsens källa, varur det hämtar urämnet till sitt varande? Han är den djupaste grunden till varje slags natur. Gud är ande.

Gud är samtidigt en monad, alla tals källa, det enkla hos varje slags storhet och den ingående substansen, överlägsen ur varje synvinkel, utan tal och utan mått? Och monaden är själv hela tillvarons verkliga väsen. Och monader finns det i gränslöst antal. I detta universum förutsätter jag en allmän providens, försyn, tack vare vilken allt som finns lever, utvecklas och når fullkomning.

Detta kan man jämföra med själen i en kropp. Själen är i allt och allt i vilket enskild del som helst. Det är gudomens skapelse, skugga och ljus. Ett andra förklaringssätt kan vara en svårfattlig gestalt, varigenom Gud med sitt väsen, sin närvaro och sin makt är allt och ovan allt, men icke såsom en del, icke såsom själ, utan på ett oförklarligt sätt. Givetvis är Gud såsom universums upphov underkastad de lagar han själv skapat.”

Bruno kom fram till en korsning, där gatlyktorna började lysa mycket klart, när han nalkades, och sedan långsamt slocknade.

Utan att låta sig distraheras av det mörker som följde på kortslutningen frågade Seido den magiska Brunostatyn: “Har världssjälen form eller inte”

“Gud bor i allt och är överallt, icke där ute på varje ställe, utan såsom den mest närvarande. Ty det finns någon formernas givare, vilken liksom ovanifrån sänkte sig ned, utifrån skapade och ordnade tingen…

Gud finns i varje grässtrå, i varje sandkorn och atom, som är under solen. Världssjälen är i varje organism, också i den allra ringaste, men icke fullständigt i någon viss organism.

Gud är monadernas monad, substansernas substans. Gud är allenheten i allt, det enda ljuset, som upplyser allt, det enda livet, som upplivar allt och som med många mellanliggande steg sänker sig från det högsta till det lägsta och åter höjer sig från det lägsta till det högsta. Världssjälen håller allt samman, är den formgivande principen i världsalltet. Dess liv är i alla ting. Och anden är alla tings form.

Jordklotet och de andra himlakropparna har en egen livsprincip, som ej något annat är än deras själ, vilken endast är en del av Världssjälen. Dessa omätliga och oräkneliga rörliga kroppar är alla det erforderliga medium, genom vilket Guds formlösa strålglans söker uppenbara sig i en form, i någon kropp.”
“Men varifrån kommer det onda?”

“Det onda kommer av att människan sätter sina egna inskränkta ideer högre eller världen utanför idyllen eller att hon sätter sina egna strävanden framför allas välfärd. Men när tvärtom den enskilda människans önskemål ej hämmar allas välfärd, uppstår godhet.”