ÖPPET BREV TILL SVENSKA FILMINISTITUTETS VD ANNA SERNER

Jag var inte märkbart förvånad över att Ni förbjöd visningen av min musikfilm ”I melodiernas förtrollning” på Filminstitutets biograf den 24 juni 2013, eftersom jag redan visste att yttrandefriheten i Sverige är mycket selektiv och begränsad, vilket jag också har påpekat för de politiker jag mött utomlands.

Filmhusets chef Christina Preisler Schedin skrev den 24 april 2013 till min asssistent Steve Ahlberg att “vi beslutat att inte ta emot fler bokningar från vare sig dig eller Jüri Lina då vi gör bedömningen att er verksamhet och/eller syfte strider mot Filmhusets värdegrund”.

Ni har inga lagliga grunder att fatta ett sådant beslut.

Den politiska eliten är djupt påverkad av olika marxistiska värderingar. En logisk följd är att varken Ni eller kulturministern har besvarat min assistent Steve Ahlbergs brev, trots att sju månader har gått och detta år kommit till ända. Ni har också vägrat svara på olika journalisters frågor i detta ärende. Samtidigt har Ert handlande medfört att flera personer som annars inte hade köpt min film, gjorde det på grund av förbudet.

Att justitieministern slingrade sig och vägrade svara på frågan om Filminstitutet har rätt att strunta i yttrandefriheten utan påföljder, visar att Sverige inte är en rättsstat och att yttrandefriheten är ett godtyckligt fenomen som tjänar den härskande maktelitens ideologiska intressen.

Ni hänvisar till Er mystiska värdegrund, som Ni vägrat att redovisa. Så länge Ni inte kan presentera bestämmelser och en klart definierad värdegrund, så utgår jag ifrån att det inte finns något sådant, utan bara är påhitt från Er sida. Det måste vara Er skyldighet att redovisa Filminstitutets värdegrund. Ni måste klart och tydligt redovisa på vilket sätt min film bryter mot denna värdegrund. Det har Ni inte gjort. Ni agerar godtyckligt. Genom Ert handlande framställer Ni samtidigt mig som avskyvärd.

”I melodiernas förtrollning” är en film som Ni inte vet någonting om. Min publik förstår inte varför Ni har förbjudit visningen av detta vackra verk. Man kan inte förhandsrecensera en film man inte har sett och samtidigt påstå att upphovspersonen är olämplig genom att ha fel åsikter (ha en annan värdegrund). Man kan inte med dold ideologi styra en institution. Medborgarna måste få veta vad som gäller. Vi ska ha ett öppet samhälle. Nu är det tvärtom: beslut fattas bakom dimridåer. En anklagad har rätt att få veta vad han/hon är anklagad för. Annars är detta ett omyndigförklarande. Jag betraktas som ett störande element eller persona non grata.

Som skäl att inte visa filmen om den estniske kompositören Toivo Kurmet som förföljdes av de sovjetiska myndigheterna, har Ni angett att min värdegrund inte sammanfaller med Filminstitutets. När jag av en händelse såg filmen ”Snabba cash”, som Filminstitutet till stor del har finansierat, framgick det att Ni har rätt. Denna film propagerar för våld, hyllar bedrägeri och övergrepp i olika former, medan mina filmer tar starkt avstånd från allt som har med ondska att göra. Mina filmer står för godhet, värme och medkänsla. Allt detta saknas i ”Snabba cash” vars hjältar är förhärdade brottslingar, som agerar utan ädla mål. Denna film torde sammanfalla med Filminstitutets värdegrund. Vad blir det för samhälle där man har skurkar som hjältar och förebilder? Samtidigt är ”Snabba cash” eklektiskt och oprofessionellt klippt och ett väldigt primitivt hantverk, en av de vidrigaste filmerna jag sett på länge.

Man säger att en symfoni är en själslig bikt. Jag vågar påstå att så är fallet även med en seriös film. Att förbjuda visningen av min film, betyder därmed ett oförsvarbart övergrepp på min själ genom att andligen kväsa mina kreativa möjligheter. Därför är det inte alls förvånande att Ni som radikal feministisk marxist, som hatiskt kallat män för ”gubbslem” (från Er egen blogg), avskyr de kreativa personer som avslöjar övergrepp på mänskligheten.

Ni viftar med Lenins slagord ”Alla människors lika värde”. Men Ni betraktar mig som en värdelös varelse. Precis som Lenin hade tänkt sig. Ideologiska motståndare har nämligen inte något värde.

Ett reklaminslag för kattmat på flera svenska TV-kanaler avslutades med en uppmaning: ”Låt katten själv få välja.” Det förvägrar Ni oss, medborgare i Sverige. För en marxist går ideologin först och människan kommer sist.

När jag vill hyra en biograf på Filmhuset, så vägrar en statlig institution att ge denna service, som skattebetalarna finansierar. Era ideologiska värderingar är viktigare än inkomster för Filmhuset. Detta är typiskt för ett marxistiskt tillvägagångssätt – bekant från Sovjetunionen.

Som ideologisk politruk vill Ni slå hårt mot allt oliktänkande. Ni till och med har rättfärdigat Era fasoner i en radiointervju i mars 2013 med förklaringen att vissa filmer inte bör få stöd.

Som översittare är Ni dock inkonsekvent. När man har svartlistat mig och mina verk, då måste Ni i rättvisans namn svartlista samtliga likasinnade regissörer och författare, vars verk har blivit tolkade på den vita duken, till exempel Andrej Tarkovskij, som var min vän med samma värdegrund. Annars är det selektiv ideologisk diskriminering.

I Sverige hyllar man i stället en marxistisk författare som avslöjats som sovjetisk agent och landsförrädare. När rapparen Timbuktu kommer med hot i sitt ”artisteri” mot politiska motståndare, så hyllas detta också. Då vet man precis vilket system vi har att göra med.

Ni kanske har ädla mål, men eftersom Ni använder förkastliga metoder, så kommer Ni aldrig fram till målet.

Den värdering som utgår ifrån politisk korrekthet är värdelös, eftersom i en demokrati är politisk korrekthet nonsens. Begreppet politisk korrekthet myntades år 1923 av kommunistledaren Lev Trotskij. Allt är korrekt i ett fritt samhälle, och en konstnär kan inte representera något parti, någon ideologi, utan endast sig själv, som Andrej Tarkovskij har betonat. Det finns inte heller reaktionär eller progessiv konst. Antingen har vi ett konstverk eller inte. Om detta är så svårt att acceptera, då sitter Ni på fel post.

Ett samhälle som endast låtsas vara demokratiskt, och där lagarna inte gäller makteliten och där reglerna tillämpas godtyckligt har jag redan upplevt – i Sovjetunionen.

Jüri Lina,

författare och filmregissör

December 2013